blad tillbaka med ett hår i ändan. När en sådan mossa upp i Sverige begynner växa på halmtaken, rives den bort av idoga hushållare, helst som de mena, att hon röter taket, men här i Skåne täckte denna mossa esomoftast hela halmtaken, helst på norra sidan, och då taken blivit gamla, vart hon ofta lång som ett finger, att man ej såg minsta tecken till halm. Bönderna påstodo med en mun av en långsam förfarenhet, att de tak, som således voro med denna mossa överdragne, varade ganska länge och blevo beständigare, vilket tycktes så mycket mera sannolikt, som vädret eller sparvar då icke kunna skada dem, och mossan uppsuper all väta, varav röta kommer.
Kläderna, som folket brukade här på orten i vardagslag, voro för manfolken svarta valmarströjor, linbyxor och träskor. Deras skjortkraga var något stickad. Kvinnfolken gingo i särken med grått förkläde och träskor samt hade ofta en list om livet.
Åkrarna sudväst om Ravlunda kyrka voro lerblandade och jäste med skedvatten. Alltså bestod de av jordmärg och sand. I dessa växte kornet bättre och frodigare, men rågen, som älskar sand framför annor jordmån, var föga bättre än på andra ställen.
Bi gåvos även här, fast icke i den myckenhet som vid Köpinge och Vittskövle, ehuru här såddes nog bovete; men invånarne trodde, att denna ort ej kunde draga så många kupor, och att var ort kan föda ett visst antal med bi men icke mer. Honungen här i Skåne är mera vattenaktig, mindre söt och alltså sämre än i Småland. Vesper Fn. 989 inställte sig vid bistockarna att röva honung, och bålgetingarna Fn. 988 fångade bien som höken hönor. Men utom denna olägenheten gives ofta rovbi, som flyga ifrån grannarnas bistockar att röva eller stjäla andra biens honung, det man dock icke märker av de bi, som ligga på ett ställe. Att förekomma ett sådant tjuveri, sades vara praktiserad, att man på en dag instänger sina bi i stockarna med pennar för ingången, att bien hava väderväxling, och sätter vid bistocken jäst med fint arsenicum hopblandat. Då tjuvbien komma på rov, suga de jästen, föra
150