vilken här gick under själva sjöbotten, och av vilken gavs den tjänligaste sten till hamnens reparerande. I övrigt var stranden täckt på det torra med den aldra renaste mursand, som var slipad och rundad liksom pärlesand, men grov, smutsade ej heller händerne, då han emillan dem gnuggades. Jämte stranden sågs ett vackert stenhus, på landshövdingens tillstyrkande uppbyggt av denna sten för mälte- och packhus, till ett artigt exempel på en skoglös ort. På södra sidan av hamnen var en skans uppkastad år 1700 av fältmarskalken Stenbock, där stycken ännu låg kvar.
Tegelbruk var anlagt norr om staden, genom vilket redan mesta delen av staden blivit täckt med tegel i stället för halm. Veden till tegelbränningen hitköptes ifrån Blekingen.
Murteglet gjordes av en lera, som nog jäste med skedvatten, men takteglets lera var finare och jäste nästan alldeles icke. Sanden till teglet uppgrovs invid tegelbruket i en backe och var av fin flygsands art. Således hade invånarne gott tegel men måste likvisst hålla sig vid korsverke i brist av kalk, som väl kunde finnas och brännas, om icke orten vore vedlös. Ty staden har ingen skog på sina ägor, får ej heller köpa från nästa skogar dem alunbruket nyttjar.
Valnöteträn vuxo här i staden 17 stycken, som mest alla voro äldre än 10 år; alltså uthärdat de hårda vintrar emillan 1739 och 1741. Där som valnöteträden kunnat bestå i desse vintrar, det är rätta orten till deras plantering. Av desse trän mätte jag ett, som var mer än 3 alnar i omkretsen och ungefärligen 15 alnar högt; ett annat var inemot 30 alnar högt men desse voro ock de störste.
Mullbärsträdet, som växte uti herr borgmästarens Friedrich Wettrings trädgård, hade ock uthärdat förenämnde vintrar.
Tobak planterades icke vid Cimbrishamn, vartill en enda orsak föregavs, vilken var så god som tjugu, nämligen att all tobak fordrar lugn, eljest sönderrivas bladen av vädret och tobaksplantorna fördärvas. Här vid Cimbrishamn är fält på alla sidor och starka stormar, när vädret kommer ifrån sjön. Är
170
