Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/181

Den här sidan har korrekturlästs

Huvudskallar tre stycken stodo i Tommarups kyrka i fönstret på koret. Om desse skallar hade vi på resan av åtskilliga hört mycket berättas, huru de skulle vara ofanteligen stora, och att desse alltså beviste, att i fordna tider varit större människor; men då jag mätte dem, voro de alldeles lagliga och sådane som denna tiden allmänt finnes hos vårt folk. Rätta orsaken, varföre desse skallar här bevaras såsom en antikvitet, visste ingen att giva. Videskepligt folk trodde, att de varit tre renegater av lutherska läran, som dött katoliker, varföre de ej kunnat ruttna i jorden, men om detta stode fast, hade katoliske kyrkogårdar längesedan blivit högar av bara skallar.

Stenbrotten sydväst om Tommarups kyrka lågo emellan åkrarna knappt ett par alnar under jorden och gingo vid pass 6 alnar djupt. Här bröts en kalkaktig alvarsten eller golvsten sådan som på Öland och Kinnekulle, dock fastare, icke kotig och svartaktig. Alltså kom han närmast till skiffer men jäste med skedvatten. Var och en horisontell flisa var högst tre tum tjock, och då man slog på henne, delte hon sig merendels i tvenne lika lameller. Här brötos de vackraste likstenar, trappstenar och chadonsstenar, men inga golvstenar slipades på denna ort. Då en skrev på dessa stenar, gåvo de vita karaktärer. Brotten stodo fulla av vatten, vilket utöstes av arbetarne vid arbetet, ty de hade icke råd att skaffa sig någon maskin. Stenen såldes här efter alnemått till 24 öre silv:mt alnen utan att förhöja mer än proportionellt på de större stenar. Alltså hade desse stenhuggare ännu icke lärt sig att förstå öländska stenalnen. En ordinär liksten av 13 kvarters längd och 9 kvarters bredd såldes här för 13 à 14 daler silv:mt. I de västra brotten var stenen mera grå och tunn.

Skiffer efterfrågades, om ock icke den skulle finnas under den förra kalkstenen, vilket blev nekat. Vi hade sett, att sandsten låg under allt vid Cimbrishamn, samt hade under sig en kalkflisa, fast utan petrifikater, så borde följa, att skiffer skulle finnas emellan kalkflisan och sandflisan, efter de rön vi gjort i

175