Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/182

Den här sidan har korrekturlästs

Västergötland (Västg. R. 77). Då vi kommo ett litet stycke härifrån till floden, som rann emellan stenbrottet och kyrkan, där landet var brutit, funno vi den svarta skifferstenen, så att de förra rön och de slutsatser, som därav äro gjorda, bestyrkas med denna ortens läge.

Bellis Fl. 707 växte överallt i ängarne på hela slätten i Skåne. Behövdes alltså icke hämtas utifrån av våra aportekare, fast hon icke växer upp i landet.

Thlaspi Fl. 530 var förnämsta ogräset på denna orten och växte på de vilande åkerfält, som hade det där varit sått. Jag märkte emellan Gladsax och Cimbrishamn, att ehuru fåren gnogo bort alla örter, rörde de dock icke denna ört utan lämnade henne åt korna, som åto den. Dock märktes icke här någon osmak på mjölken eller smöret.

Hyrar eller herdar gingo här med fänaden och hade merendels en sadlad häst, som gick i bet bland korna, på vilken herdarna redo och körde boskapen tillsammans, att de ej skulle skingras då de blevo jagade av styngen. Hyrarne hade i handen en ringstav, den de skakade och skramlade, att därigenom driva boskapen, vilken var för den så rädd som hästen för hästeskärran.

Ringstaven är av en halv alns längd och består av en käpp eller ett träskaft med en järnten, som är vriden och fäst på halva och yttra ändan av käppen. På denna järnten hängde 5 stycken järnringar, vilka skramlade, då de ristes emot den jämna järntenen och stöttes emot varandra.

Selar brukas i Skåne helt särskilte ifrån dem upp i landet. De äro så allmänne över hela provinsen, att ifrån första dagen vi kommo in i Skåne, fingo vi inga andra selar se hos bönderna.

176