Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/186

Den här sidan har korrekturlästs

små flätade halmmattor, vilka de ställa och häfta runt omkring vid väggarna, så väl att de icke skola smutsa, som ock att de ej må väta. Bakugnarna i bondestugorna stå med valvet utom huset, fast eldstaden är inne i stugan, vilket sker att spara rummet. Ett par små fönster äro på södra väggen och icke på taket. Skorstenarna, som nu stå på stugorna, äro här ett nytt mod och nu tämmeligen vedertagit, då röken tillförne måste strykas ut genom dörren.

Kläderna, som kvinnfolken här hade, äro en kjortel, där livet är gjort av tyger, såsom ett livsstycke, efter allmänt bruk här på orten; men själva kjortelen eller skörtet är en päls av lammskinn, utantill berett, dock innantill ludet, och detta skinn är av tvenne slags färg utanpå; nämligen ett kvarters bred, röd omgång är mitt på kjortelen, utom det att kjortelen nederst är utantill stämd med rött kläde till ett kvarters bredd. Således är kjortelen nedanifrån ett kvarter röd, sedan ett kvarter vit, åter ett kvarter röd, änteligen överst något mer än ett kvarter vit, så att han nog ser prålande ut med den röda omgången av skinnet. Med denna kjortel gå kvinnfolken både vinter och sommar, fast han är luden.

Armkjortel är ett annat mod på kjortel, som är gjord av tyger eller kläde med armar, dock så smala, att kvinnan aldrig kan träda armen uti dem. Denne kjortel brukas som kappa, varföre han ock är öppen helt och hållit som en nattrock. Övra delen passar efter livet, men modet vill icke tillåta, att han brukas på gement sätt, utan bör han hängas över axlarna som en kappa, att gjordan, där bröstet och skörtet äro hopsydde, går omkring halsen över axlarna, varigenom sker, att det som skulle täcka bröstet, kommer nu att täcka huvudet, och de smala, långa, nedhängande armar föreställa liksom så långa, nedhängande öron, dock väl till förståendes, att denna kjortel icke brukas i vardagslag utan endast vid stora solenniteter, e.g. då offrande skall ske, eller ock då bondhustrun skall tagas i kyrka.

Spatt, varav hästarne i Skåne voro mycket besvärade, sade bönderne kommit av danska hingstar, som vid Hälsingborgs

180