av vädret och icke på många år därefter kan sättas i stånd. Huru mager denna jorden är, kan tydeligen slutas av de örter, som växte i de vilande åkerfälten, vilka här voro de uslaste, nämligen fårgräset Fl. 95, musöron Fl. 633 och knavel Fl. 348; men då desse fält ännu längre fingo vila, täcktes de med ljung och renmossa.
Ladanum Fl. 492 var det allmännaste ogräset i desse magre åkrar.
Oreoselinum Fl. 228 fanns nu på tredje stället uti Väveryds äng, där Arundo montana Fl. 101 och Jasione Fl. 713 voro allmänne.
Scabiosa gottlandica Fl. 111, en ört som vi endast sett i Sverige på Gottland, växte på de avbrutne backar.
Culex lanigerus, alis aqueis, oculis virescentibus. Denna flugo flög på blomstren av Serpyllo och pep som ett bi. Under det hon sög honung av blomstren, vilade hon icke med föttren på blomman utan flög ständigt såsom honungsfågeln (Trochilus) i Amerika. Hon var väl så lik en Culex lanigerus alis semifuscis (Fn. 1119), att man snart hade hållit henne för densamma, där icke denne skånska varit halvparten mindre. Rostrum longum, porrectum. Corpus nigrum vellere subæsio. Alæ aquei coloris absque nigredine. Oculi virescentes. Pedes nigri. Sedan vi nu fått flere species av denna strukturen, följer ofelbart, att ett nytt genus av dem bör inrättas.
Musca alba villosa, oculis virescentibus, fanns även på samma ställe och blir en ny rekryt för vår fauna. Magnitudo media. Antennæ nigræ. Frons alba. Oculi virides. Thorax cinero-albicans. Abdomen tenue, villosum, niveum. Alæ immaculatæ. Pedes longiusculi, albicantes.
Ekar stod vid Väveryd till myckenhet i säden, som hade säden varit sådd i eklundar, ty herrskapen tillstädja icke bönderna att hugga ned sina trän för åkrens skull. Jag märkte ej heller att ekarne här bortbränt säden, som upp i landet.
Gärdesgårdarne på och kring förenämnde slätt voro av egen art. De voro byggde med alestavrar, där vart par störar stodo allenast 3 kvarter ifrån varandra. Emellan desse stavrar
