Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/219

frågade jag, om icke hästarna som få äta det höet där bärgats, dö varenda av stäkersjukdomen eller paraplegia; men folket kände ej namnet, mindre verkan av stäkersjukdomen, och som experiensen icke stämde in med teorien, hade jag lust att anställa försök. Hr borgmästaren Borg var benägen att främja ett nyttigt rön; gjorde mig alltså sällskap till varvet, lät anslå en stor hop stäkra och köra den hem av en forman. När vi således fått hem stäkran på borgmästarens gård, utplockades så mycken ren stäkra eller Phelandrium, som en karl kunde taga i famnen, vilken efter borgmästarens befallning kastades för formannens hästar, som alltsammans uppåto med största appetit, dock med försäkran, att om hästarne dogo, skulle de bliva av borgmästaren riktigt betalte. Som nu ingen häst, den där dött av stäkra, någonsin kunnat fått så mycket Phellandrium uti sig som dessa, så gåvo vi hästarne förlorade; men måste sedermera förnimma, att hästarna levde och leva ännu rätt så friska som någonsin tillförene, att jag snart trott, det allt som talas om stäkra, vore en uppdiktad fabel av bönderna; men huru noga man bör umgås med försök i naturen, som är oändelig i sin inrättning, kan man se av denna ört. Sedan jag fått känna stäkran i Västergötland, var jag bekymrad huruledes egenskapen av stäkran rätt måste bliva utrönt, emedan den icke var till sin verkan bekant utomlands, där dock såväl i andra länder både hästar givas och Phellandrium växer som hos oss. Därföre anmodade jag en studerande vid Uppsala akademi, som hade mycken håg för botaniken, och ägde en tämmelig insikt däruti, vid namn Anders Fornander Smolandus, att han ville besynnerligen taga sig före Phellandrium, ex professo beskriva och utröna densamma. Under det denna unga karlen esomoftast upptager stjälk och rot av kärren där hon står och härpå använder mången tröttsam stund, får han se, ibland annat märkvärdigt, några insekter hänga vid rötterna av Phellandrium, merendels som puppor inom sina runda och något avlånga piller eller hinnor, dem han utkläcker, och får därav Lepturas deauratas Fn. 509, vilka vi lämna för denna gången; men då han ofta

215