Kalkbruket i Limnhamn låg inemot en halv mil väster om staden. Ugnen var byggd på ett ovanligt sätt i Sverige, nästan som en masugn, men inut liknade en conum inversum apice truncato, var vid pass 5 famnar djup, 3 à 4 famnar bred, hade hål vid bottnen på 3 sidor men ej vid den 4de, att det ej måtte draga för starkt. Desse hålen voro halvrunda, av 3 kvarters diameter, igenom vilka den brända stenen uttogs nere i ugnen, sedan han mest kallnat, ty här kontinueras med bränningen hela tiden med nya floder av kol och kolsten, som ständigt tillägges ovanpå, att ugnen ej får slockna, varigenom kolen sparas. Således kunna här tillverkas om dagen 150 tunnor kalk. Bröderna hr Ernest och Niclas Suell voro ägare till detta bruk.
Stenkol bruktes till detta kalkbruk på en skoglös ort i stället för ved, och köptes de ifrån Engeland, emedan de föregavs att engelska kolen voro klarare i brottet som ett beck och fetare, men de svenska dunkla i brottet, mindre feta samt svavelaktige, och att man här skulle kunna bränna med en tunna engelska stenkol 5 tunnor kalk men med en tunna svenska stenkol allenast 3 tunnor. Bönderna längre upp i landet bränna merendels 1 lass ved till 1 tunna kalk. De få 3 mark silvermynt för ett lass ved, då de föra den till stads, och även 3 mark för en tunna kalk, att åtskillnaden endast består uti forlönen, då 4 tunnor kalk kunna föras på ett lass ved.
Kalkstenen, som här brändes, bröts under fälten väster om Malmö på ängar och betesmark, varav jorden var mycket ojämn. Strata voro här först ett kvarter svartmylla, sedan grus av 3 famnars djup, vilket var kritaktigt och smutsade händerna vita, här och där uppfylld med någon flintklappur samt ibland med stora flintstenar. Sedermera fick man några varv av stora kalkstenar, som sönderslogos till storlek av huvuden och bestodo av en mycket grov krita, vilken färgade händerna vita och var liksom sandig samt jäste med skedvatten. I denna sten fanns även esomoftast något litet flinta. Detta var den kalkstenen, som här brändes. Vid havsstranden fanns en dylik
