Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs

Stendosor lågo tvenne i norr och en sydväst om Magderups by. Vardera stendosan var en stor klippa, som näppeligen av dragare kunde dänflytas, lagd på tvenne famnars långa parallella stnar, som lågo ett par alnar ifrån varandra. Vid bägge ändarne voro gavlar av sten. En stenring av små stenar var lagd ett par famnar utom denna. Alltså voro desse stendosor till sin struktur alldeles desamma som de gamlas gravställen under ättehögarne. Men vart själva jordhögen tagit vägen, och om han blivit bortförd, bortblåst, bortsköljd eller aldrig förfärdigad, har jag mig icke bekant.

Gärdesgårdarne voro mest av flintor hopkastade, vilka stodo helt vita av kritskorpan.

Sandstensflisor uppbrötes av bönderne vid havsstranden under vattnet. Flisorne bestodo av en så lös och fin sandsten att han nästan kunde skäras med kniv, till dess han en gång blivit torr, då han vart mycket hård. Uti flisan på övra sidan lågo många flintor, som med stenen voro blandade och hopvuxne. Här såg man tydeligen, att denna stenflisa nyligen genererats av havssand eller flygsand.

Lantborg eller en strand, som var något högre än själva landet, utsträckte sig efter havsstranden ifrån Trälleborg till Fredshöga, kvart 2. Densamma var bredare på strandsidan och vid pass från sitt högsta till havet 60 à 100 steg. Denna var 2 alnar högre än på landet, men merendels 6 alnar högre än havet på denna orten.

Landet, som vi i dag överreste, var med sina fält nästan horisontellt som ett golv och icke som i går kullrigt. De högste toppar av almträden syntes fjärran ifrån såsom buskar och gåva tillkänna, varest som byarne lågo i dälderne. Och inga trän märktes på andra ställen än vid byarna. flintklappur var strödd överallt.

Väderkvarnar voro vid de mesta byar, ty på slätten är sällsamt att se någon ström.

Gässen voro allmänt större här på slättten, besynnerligen nere mot havskanten, än upp i landet.

Lammen, som gingo i bet med sina mödrar, hade en kapson eller

249