Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/282

Den här sidan har korrekturlästs

än tillförene, att jag i förstone ej annat kunde höra, än att några klockor ringde tillsamman efter det var söndag. Jag kan undra, att ingen planterar desse uppåt landet att höra denna naturens sammanringning genom grodor, därest man icke är öm om sina dammar; ty det berättas att grodorna hämnas på fisken och äta upp hans rom, ävensom fisken uppäter dem.

Runsten stod vid Vemmenhögs kyrka mitt för Dybeck jämte landsvägen och var högre än en karl. Densamma var skreven med 2 rader, på vilken den senare raden kunde läsas men den förra var alldeles förvuxen med spatgryn, som uppfyllt bokstäverna:

  ᛋᛏᚾ᛫ ᚦᛁᛋᛅ᛫ ᛒᚱᚢ᛫
ᚦᚢᚱ᛫ ᛋᛁᚾ᛫ ᛂᚱᚦᛅᚴ᛫  

Lerväggarne voro på några gårdar överstrukna med blågrå färg, vilken gjordes endast med kol, som blandades i kalken.

Dybeck, en av de ansenligaste sätesgårdar i Skåne, låg nära intill vägen, sedan vi passerat Vemmenhögs kyrka. Här bodde överstlöjtnanten Ingelod, som mycket förbättrat denne gård. Byggnaden var gammalmordig och fast, med torn. Gården omgiven av gravar. Här voro åtskilliga trädgårdar och många dammar. I trädgården växte de mesta vita liljor, jag har sett, med mycken ruta och lavendel, vilka örter här i landet äro allmänna trädgårdsörter. Valnöteträden, som här växt för år 1741, fördärvades av vintren, men upplivades änteligen efter två år. Det faller mången underligt, att valnöteträden skulle efter starka vintern få löv andra sommaren och icke nästa sommaren därefter, men den, som är hemma i växternas natur, lärer mindre därpå undra, än om träden utslagit blad på första sommaren. När vintren fördärvat knopparna, så har han fördärvat bladen, som inom dem skulle bevaras för vinterens stränghet. Ett löv, som en gång är fördärvat eller bortfallit, kan aldrig återställas; utan då så händer, att

276