spiritus, blysalt och galläpple. Vattnen hade ingen oart, höllo bägge järnmineral såsom våra rätta surbrunnar upp i Sverige men voro dock något svagare.
Beckjord (p. 224) fanns i kringliggande socknar på åtskilliga ställen. Hon bär härligt korn, då tjänlig väderlek infaller, men icke gärna råg.
Rudors Fn. 322 och andra fiskars ålder är mycket litet utrönt. Pastor Håfgård hade själv sett en ruda, som en bondgosse tagit vid Marsvinsholm med vatten uti en träsko och planterat henne hos sig vid Ma i Svensköps socken uti en källa, som där levat, till dess bondgossen för 10 år sedan dog 80 år gammal, så att samma ruda säkert levat över 70 år. Rudan hade mycket litet vuxit och icke varit över 1 kvarter lång och mycket mörk på ryggen. Det magra källevattnet lär icke kunnat givit henne tillräckelig föda.
Lind Fl. 432 växer icke gärna på betesmarken utan mest i ängar, där skogsbygd är. Om henne viste de som bott på bägge ställen att berätta, vad verkan dess löv hava på smöret. Jag såg i min barndom, att då korna efter bärgningen insläpptes i ängar, blev deras mjölk vidrig till smaken och seg, då grädden gjorde bubblor på den sura mjölken. Folket tillskrev denna egenskapen de många svampar, som vid samma tid uppväxa och av korna åtes, vilka otvivelaktigt även mycket skämma mjölken. Pastor Hörlin visste här med flera andra att berätta, att då korna få äta lindelöv, bliver smöret hårdare, vitt som talg, smakar illa och dåger föga till vintersmör, vilket stämmer in med den förfarenhet jag äger, att där mjölken blev ändrad av kornas insläppande i ängen, där växte ock mycket lindbuskar.
Oreoselinum Fl. 228 växte neder emot havssidan och stod nu i full blomma. Corolla albida. Petala inflexa, æqualia.
Cicuta Fl. 239 växte i kärren vid Sjörup, stor och mycken.
Hypochoeris scanorensis växte när vid havssidan.
Anthericum ramosum Fl. 267, den jag endast sett, då jag var på Gottland, växte överflödigt i sanden emellan Rörums och Vigs fiskeläger.
288
