Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/329

Den här sidan har korrekturlästs

Rödvigra kallades här Salix pentandra Fl. 792 eller jolstret, och var helt annat än den röda viaren (pag. 283). Kvistarne av denna voro i stort pris hos bönderna att därmed binda halmtak, emedan de voro mycket sega, såväl färska som torkade, och de mjuknade i vatten, fast de i 3 år varit torkade. Bladen på denna busken hade vid sin basin liksom 3 par fördubblade körtlar, och med bladen färgade bönderna gult.

Pors eller Myrica Fl. 817 färgade även gult med bladen.

Färgeörter voro alltså här tvenne, om vilka vi icke allmänt haft någon kunskap upp i landet. Vid färgningen, så med bladen av pors som vigran, bruktes sedan garnet var betat, att bladen tillades rå och icke torkade.

Kummin såddes i bönderna täppor, gårdar eller hagar, vilken bar frukt först tredje året. Då örten är mogen, avskäras stjälkarne vid roten, och några stjälkar i sänder slås över kanten på en upprättad tunna, vilkens övra botten är uttagen, att fröet må falla inuti tunnan och icke bortspillas, då stjälkarna åter utbredas i solen att torkas och åter tröskas emot tunnan, till dess de lämnat alla frön.

Aira cærulea Fl. 71 var det allmännaste gräs i sidlänta ängar. Lantmannen undrade, att gräsväxten var så stackug och tillskrev ängen det såsom sur eller kall, men som detta gräset täckte hela jorden och näppeligen lämnade minsta plats för något annat gräs, och som själva gräsets art är att alltid vara lågt på bladen, så var fåfängt att kasta skulden på jorden. Dock är även det visst, att samma gräs alltid växer på mager torvjord och sällan på någor annor, att vi mestadels av detta gräs kunne döma om jordarten inunder.

Kapunerna liknade hönor på huvudet men tuppar på stjärten. De buro i pannan den sporre, som de förut haft på benet, vilken icke allenast var vidvuxen utan ock verkeligen växte som en ymp, så att detta simpla hushållsgrepet är ett tydeligt exempel av chirurgia curtorum.

Torvskärningen till flat torv, som lägges över ryggåsen på halmtaken eller ock brännes på elden i stället för ved, förrättades här med tvenne tjänliga instrumenter. Det ena var en

323