inunder skiffer, åter nederst sandsten. Skiffern, ehuru han var svart utanpå lamellerne, var dock inuti fin sandsten. Huggen sandsten låg vid stranderna, som förmentes vara relikvier av den sten, som fordom blivit bruten till Kronoborgs slottsbyggnad i Helsingör. Grotter sågos i nedersta sandstenshällarne närmast havet, utgravne av själva vattnet, liksom orter i gruvor.
Krabba kallades ett fiskareinstrument, som låg överallt på stränderna. Ett träkors av en alns längd, trubbigt emot ändarna och konvext inunder, varpå en fyrkantig, avlång sandsten av 1 eller 2 punds tyngd, var upprättad mellan 4 sidorspröt, som voro inborrade i korset och ovanpå tillsammansflätade. Vid desse fästades ålaruskor och ålahåmer, då de i havet nedlades.
Stampa orm var ett fiske att fiska maskar, vilka på danska kallas ormar. Här vadade halva tjogen personer vid havsstranden upp till knäs, så djupt de kunde se botten, att skönja, varest på bottnen voro liksom högar efter daggmaskar. De hade i handen ett långt träskaft, på vilkens ända satt en raka eller avlångt och halv alns långt och ett kvarters brett tvärbräde. Detta förde de fram och tillbaka på lösa sandbottnen, intill dess de kommo så djupt i sanden, att maskarne lågo på sandbottnen bara. Sedan hade de en kam av trä, vilken var fästad vid en smal käpp, varmed de togo upp maskarne, dem de lade uti ett litet ämbar, som flöt på vattnet och var bundit med ett tåg vid bältet.
Orm Fn. 1270 (It. Westrog. p. 189, tab. 3, fig. 6) kallades den mask, som här fiskades. Hans främre del hade på ryggen 20 par borst och vid var borst liksom något grumlat blod. Bortra delen eller ändan var smalare och helt skallig. Det viscus propendens, som jag avritat i Västgötaresan, sågs icke på dessa maskar, lärer alltså vara deras rom. Munnen i främre spetsen utvidgades med många små papiller och även drog sig tillsamman efter maskens behag. Masken brukades till agn på kroken vid torskfisket.
Sänner brötes på landsidan invid Hälsingborg, allt bortåt
344
