Getterna, som gingo ute på marken, visade oss vad de nu hämtade till mats. På enebuskarna avhämtade de det nästledne årets skott. De åto något litet grankvistar men ännu mindre tallkvistar. Fåregräset, Fl. 95, åto de med behag. Allestädes stodo de upprättade vid gärdesgårdarna att flitigt avskala de lichenes, som dem gjorde grå, men kattfötterna (Gnaphalium 672) som gjorde marken grå, lämnade de orörde.
Jolster Fl. 792, stod denna tiden med sina unga, gulbruna grenar helt ökänd ifrån de andra buskar, varibland nu alen lossade sine knoppar och släppte de yttre fjällen.
Gåsörten (Flor. 415) som på somliga ställen bär gröna men på andra helt silvervita blader, har gjort, att vi mycket undrat, vadan denna åtskilda färg skulle härröra (V:gotl. 2). Änteligen är denna naturens gåta upplöst av en min discipel i botaniken, den jag anmodade endast utröna denna sak, vilken funnit, att gåsörten drager gröna blader på all jordmån utom lera, men att var som helst denna ört haver silverblader, där stå ock hon i lerjord; så att vi endast av denna ört kunne se, varest lera är i jorden. Huru väl vore icke det, om vi av växterne utanpå kunde döma om jordmånens halt till all jordmån.
Runsten låg jämte vägen 6 kvart från Uppsala på östra sidan,
