Alla stillastående naturliga vätskor kristalliseras omsider till ett fint grus, och en sådan kristallisation i havet kallas flygsand, då den drives till stranderna och på slutet varder torr, då starka stormen, som alltid är starkare ifrån havet än ifrån landsidan, den där har mera skygd, driver upp sanden, uppfyller med honom dälderna, tillreder fält och höjder, där han änteligen med växter, fast sent, bliver övervuxen, får lugn, fästes, hopgyttras till sten, grusar och berg. Det händer ofta här i orten, att ett fält, som för många tider tillbaka blivit täckt, åter igen öppnat sig, då lantmannen igenom mycket körande för mycket utmärglat svartmyllan, så att sanden legat bar, eller ock då han genom gravande eller torvskärande blottat sanden, ja, ock att själva blåsten öppnat jorden, brutit hål på kullarna, sedan träd, skog eller andra skyggen blivit ur vägen röjde, så att mången trott, det sanden kommit ifrån landet och icke ifrån havet, där likväl en sådan sand alltid avlas av havet. När flygsanden ligger uppkastad, har han de mesta egenskaper enahanda med snöen, ty han är vit nästan som en snö. Han kastas av blåsten såsom snödrivor till ansenlig höjd, men ej utan där som är motstånd av gärdesgårdar, byar eller dylikt, då han lägger sig på bägge sidor om gärdesgården, men mest och slättast på läsidan, får överst en vass kant, som vänder sig åt vädret. Han sopar jorden, och var som tuvor äro, lägger han sig i lång slutt på baksidan men icke på framsidan. Han bliver som snö ovantill hårdare och tager an skara, visar även ovanpå helt små, krypande linjer liksom snön. Sanden håller sig nederuti beständigt fuktig, så att, då man kommer en tvärhand ned i sanden, är han städse däven. Vädret och stormen, som stadigt blåser bort den övra sanden, så fort han torkas, kastar honom här hela fjärdedels milen ifrån havet och flyttar honom ifrån det ena stället in till ett annat, till dess han omsider stannar i lugn och bliver hämmad av naturen eller konsten.
Sandgräs, som endast kan frodigt och lyckeligen växa i flygsanden såsom i sin egen jordån, är förnämligast av tvenne slag, det den allvise Skaparen inrättat, att icke allenast göra en steril sandöken fruktbar utan ock att därmed fästa sanden
