Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/377

Den här sidan har korrekturlästs

sandgräs på backarna voro föga mer än en aln långa, stodo de här nere väl 2 alnar långa. Det skulle vara en stor sak för planterningen, om gärdesgårdarne kunde sparas på denna skoglösa orten, där gärdesgården gör mesta omkostnaden.

Skursand, hel fin och vit, finnes väster om staden på sandfälten under jorden. Denna sand består av vita, fina, runda kiselkorn med några rödaktiga och några svarta partiklar inblandade.

Sandörter, som växe på bara sanden över fälten, där sandgräsen voro planterade, såges förnämligast följande:

Jasione Fl. 713.
Lagopus Fl. 616.
Linaria fl. 501.
Serpillum Fl. 477.
Erigeron Fl. 691.
Hieracium fruticosum Fl. 639.
Cakile Fl. 569.
Scleranthus perennis Fl. 349.
Viola tricolor Fl. 721.
Galium luteum Fl. 116.
Abrotanum campestre Fl. 668.
Anthemis arvensis Fl. 704.
Carex arenaria Fl. 749.
Phalaris arundinacea Fl. 48.

Phalaris arundinacea Fl. 48 växte på sandbackarne, ehuru det var ett gräs, som endast trivs vid stranderna, men kom dock väl för sig, fastän sanden tycktes vara torr, emedan han är neruti alltid fuktig.

Carex arenaria Fl. 749 sådde sig själv i dälderna emellan sandplanteringarna och var där tillräckelig att hålla sanden.

Hieracium fruticosum Fl. 639 växte här mer än på något annat ställe och kunde här aldra lättast samlas till någon myckenhet. På denna ört slutar alltid stjälken sig in ubellam med pedunculis utur ett allmänt centrum, men var och en pedunculus fördelar sig sedermera alternatim grenig. Stjälken på denna ört var ofta gibbosus eller knylig, då knylen var tjock som en

371