Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs

Enköpings stad ligger just i en ås på ett ställe, där densamma försvinner, men kontinuerar så på norra som södra sidan om staden.

Njuponbuskar Fl. 406 växte i myckenhet omkring Enköping på alla sidor. Uppland är den provins i Sverige, som framalstrar mest desse buskar (Öland 2), varföre ock njupon kunna i Uppland samlas mer än på andra ställen.

Tuvor sågos på Enköpings äng, på somlige ställen i myckenhet men på andra ställen alldeles inga. Detta gav mig anledning att efterse orsaken till tuvor, som intet rön kunde vara nyttigare för lantmannen vid dess svenska ekonomi, än om han kunde avböja på sina ängar och betesmarker en så för honom skadelig jordenes växt. Det är denna tiden en mästerfråga om orsaken till tuvor, varföre ock Kongl. Vetenskapsakademien på mitt tillstyrkande gjorde till sin första fråga (Vetensk. akad. 1739, p. 84), varav tuvor månde komma? Härpå äro ganska många svar inkomne, nämligen vad myror, fätrampning, mossa med mera förorsaka, men alla desse äro i smått och icke tillräckelige att avgöra saken. Jag såg på långt håll sanningen på Gottländska resan (pag. 249), men jag såg icke allt, ty lade jag mig vinning om att utröna orsaken här på ängen, som gav därtill bästa anledning, då jag märkte följande: Var som helst någon stör eller påle var nedslagen i ängen, där hade en tuva uppkommit runt omkring honom. Var som helst frysjord är, där upplyftas störar och andra trän, som slås i jorden, och det var vår vid tjälelossningen mer eller mindre, då den kringliggande torven tillika något upplyftes, varav sker, att rötterna i den upplyfta torven, då sommarvärman sedermera ansätter, förvissna och i deras ställe växer då mossa, som straxt gör tuvor. Vi gjorde försök vid åtskilliga tuvor och funno merendels i alla, att i dem var någon gammal rot, besynnerligen av en, fastän enebusken näppeligen vuxit där i mannaminne, ty eneroten håller sig länge under jorden oförmultnad. Jag har sett i Uppsala trädgård där som enerötterna blivit avhuggna, halvannan aln under jorden på lerbotten hava de likväl efter 4 à 5 år blivit upplyftade genom

34