byxor. Byxorna voro hopbundne nedanför knäen på yttre sidan med band i lycka. Skorna voro nog lika kvinnfolkens men mindre ringade. Kragen på manfolkens skjorta var av en tvärhands bredd, artigt sydd och stickad samt nedböjd över axlarna. Vardagsklädnaden, som kvinnfolken brukade om sommartiden, då de gingo i sitt arbete, bestod endast i en vit särk, omgjordad med den röda listan, och undertiden hade de dessutan för sig ett linneförkläde.
Gnidestenar bruktes här av kvinnfolken i stället för stärkejärn, och voro desse stenar stora som en handloge men konvexe och helt släte till skapnaden av en krävetesten samt gjorde av grönt eller blått glas. När kvinnan hade tvättat sina kläder, hade hon ett hårt och slätt bräde av ek, varuppå hon utbredde ett berett kalvskinn. Härpå utlade hon sitt vita och tora linkläde, vilket gneds med glasstenen, på vilken bägge händerna tryckte, och det med sådan iver, att svetten rann utur pannan. På detta sättet blevo alla de linkläder gnidne och glänsande, som henne täckte på de ställen, där inga andra kläder skylte dem. Således kunde hon stärka sina kläder utan stärkelse.
Sjukdomar, som folket här på orten mest plågade, voro torrvärk, och de sjukdomar, av vilka de meste dödde, voro håll och styng samt blodsot.
Sjömalm fanns icke allenast här i Virestads sjö utan även i de mesta sjöar här i Albo härad, och den under vattnet på ett par alnars djup, liggandes på bottnen straxt utom där vassen slutades. Denne var en tophus av dy och ockra, hopgyttrad i små skorvliga kakor, som i brottet viste en klar stålrand. Av denna malmen brändes det mesta järnet här på orten uti masugnarne vid Husby, Gottåsa, Lillary och Diö. Järnet blev mest kallbräckt, men tjänte dock till åtskillig förnödenhet, bättre än annat järn, ty det rostar mindre. Till spikar är det aldra tjänligast, helst vid skeppsbyggerier.
76
