Majus 15
Resan ifrån Virestad till Stenbrohults kyrka annandag pingest.
Stenbrohult. Här fant jag fåglarna utödde, boet uppbränt och ungarna förskingrade, att jag näppeligen igenkände det rum, där jag själv blivit utkläckt. Jag tyckte mig se campum, ubi olim Troja på det stället, där min salig fader kyrkoherden Nils Linnæus anlagt den trädgården, som fordom blänkte av de raraste örter i Sverige, vilken en häftig vådeld alldeles förstört, förrän tiden honom bortryckte förledit år den 12 maji. Mina ungdomsnöjen, de raraste växter, som växa vilt på denna ort, hade ej hunnit ännu framkomma. Jag, som för 20 år sedan kände varenda inbyggare i socknen, fant nu knappt 20 personer övrige, dem jag alla i min barndom sett unga drängar. De gingo nu med grå hår och vita skägg, utlevde, och en ny värld hade kommit i stället.
Brännevinssupandet, som här nere vid skånska gränsen allt för mycket idkas, tyckes mig skyndat på mångas öden, ty jag märkte, att de som flitigast härmed medicinerat voro redan försvunne, och ett par konstitutioner, som kunnat samma dryck här umbära, voro ännu kvar. Härtill bestyrktes jag av kvinnfolken, som till större antal funnos gamla än manfolken, såsom mindre tilltagsne på denna dryck.
Avenbok eller Carpinus Fl. 786, ett träd som icke finnes gärna längre upp i Sverige, begynt vid Diö och på andra ställen i Stenbrohults socken först att visa sig på ängarne till storlek av björk. Detta trä är mycket hårt och segt, varföre det brukas till axlar och viggar. Löven ätas ej gärna av boskapen, varföre ock trädet mindre älskas av lantmannen. Löven voro nu utslagne, och dess knoppar, som nu utbrusto, voro hopsatte av 12 eller 13 fjäll, av vilka de ytterste voro minst, grove, äggformige, spetsige, de mellersta mer avlånga men de innersta mer lansettlike, tunna som hinnor och purpurfärgade, alla avfallande. Bladen lågo, då de först utur knoppen utföllo, hoplagde som ett pappersark, på sidorna fållade efter spetsige
