uppgroves och tillreddes, funno humlegårdsdrängarna en myckenhet av stora, vita maskar, av vilka jag utkläckte några stycken, vilka blevo phalænæ eller nattfärlor med korta, röda horn och gult bröst Fn. 917. Desse parade sig och lade en oändelig myckenhet av fröen. Jag hade tillförene satt uti Uppsala akademiträdgård tvenne stånd humle, nämligen ett stånd han och ett hona. På desse utströdde jag vid roten de fröen, jag fått av förenämnde färlor; ty om desse skulle uppäta humlestånden, kunde jag lätteligen få ett par andra i deras ställe, då jag i medlertid finge tillfälle att, så ofta jag ville, utröna maskarnas art. De två åren därpå följande blevo desse två humlestånden överdragne med honungsdagg, så att alla bladen glänsade och drupo härav. Således lärde jag, huru vår hushållare fara vilse, då de mena, att honungsdaggen kommer därav, att humlen växer kvavt, och till den ända plantera honom på sängar långt ifrån varandra, att han bättre må vädras; ty ingenstäds kunde humlen mer utställas för alla väder än desse två stånd i akademiträdgården. Änteligen fick jag efter ett års förlopp en afton se några 100 av förr omtalte färlor spela vid roten kring om humlen, då jag erinrade mig, huru jag dem själv fått och öppnade därföre jorden, då jag fant, att deras maskar eländigt farit fram med roten. Jag fant även stor hop löss eller aphides på bladerna. Således förställer jag mig, att för omtalte färlor lära sönderäta rötterna, varav humleörten bliver sjuk, då lössen eller aphides sig inställa, såsom man allmänt ser på de växter i orangerier, vilkas rötter lida, och att härav förorsakas honungsdaggen, vilket jag härmed lämnar uppmärksamma hushållare nogare att eftersöka.
Bast flänges här av lindegrenarna 2 à 3 veckor före midsommarstiden, då barken bäst släpper trädet. Sedermera nedsänkes detta rå bast bundit i stora kärvor på sjöbotten, där det kvarhålles med pålagde stenar att således rötas till hösten, då det varder mjukt som hampa. Undertiden skäres ock grenarne av linden om hösten och blötes på sjöbotten till nästa år.
Scorzonera Fl. 647 växte allmänt på fuktige ängar.
