smala störar läggas parallellt på botten, att tjäran må råka vägen. Härpå fylles tjäruveden till ett par alnar högre än jorden, och först täckes med mossa eller Hypnum, som växer i bokeskogarna, då roten av mossan vändes neder åt, täckes sedan med 3 tvärfingers tjock mo, att icke röken må tränga sig ut. När således är tillställt, öppnas och itändes densamma överst. Straxt täckes denna öppningen igen, och ett par pustar som blåsa genom ett hål och dragas såsom i en smedja, gå högst i 2:ne dygn utan uppehåll. På nedersta sidan av tjäremilan ställes en ho och därnedanföre en håla, varest tjäran samlas. I denna håla bliver med tjäran mycket surt tjäruvatten, om veden icke är väl torr. Första gången man bränner en sådan tjärumila, lägges granbarr på botten, att jorden icke skall supa, men sedan hon en gång är satt behöves det icke mer.
Beck kokades av tjäran på följande sätt: En kettel inmuras i jorden så tätt, att icke lågan kan spela omkring sidorna och således antända koket och allt uppbränna. Häruti fylles tjäran och kokes, röres ständigt med en sked, till dess det bliver avsudet, som merendels går ut på ett dygn. Under kokningen måste tjäran väl aktas för regn, ty eljest pöser hon över. När tjäran således bliver fullkokad, öses den uti därtill gjorda skruvar av granbark. Merendels får man ett pund beck efter ett klöv tjäruved.
