samt dennes måg konung Hjörvard, satte stämma sins 'emellan; råkades och gjorde sins emellan frid. Denne frid skulle dem emellan stånda medan de tre konungarne lefde; och vardt detta bundet med eder och trygda-löften[1]. Våren efter for konung Granmar till Uppsala att blota, såsom sedvänja var mot sommaren, på det att frid skulle vara. Då föll spånen (spådomen) för honom så, att han icke monde länge lefva: for han derpå hem till sitt rike.
43 Kar.
Konungarne Granmars och Iljörvards död.
Om hösten efter foro konung Granmar och konung Hjör- vard, hans måg, att taga vetsla vid sina gårdar åen ö, som Sile :Sela-ön)? heter. Och när de voro vid vetslan, kommer konung Ingiald dit en natt med sin här, toghus å dem" och
1) Trygda-löften, trygghetslöften, texten har irygdum, dat. pl.
2) Isl. föll hönum på spånn. Detta är ett ganska märkeligt ställe, emedan, om den första läsarten är rigtig, man moste. öfversätta det så: då föll spånen för honom (nl. så), att han icke monde länge lefva. Man skulle således hör hafva ett bevis för, att den spån-kastning för att utröna ett kommande öde, som ännn är eller åtminstone för ej länge sedan varit i bruk på flere ställen i Sverige, leder sitt ursprung från den äldsta be- dendomen i vårt land: man uttydde nämnligen gudasvaret efter spånens olika fallande. I en annan handskr. står sponn (I. spénn), hvilket är rd som spånn, pl. spenir, m. — En tredje bandskr. har spåin, spå, pl. spår, f., spådom; men sannolikt är den första läsarten den ursprungligare.
.
3) Isl. Sik 1. Sik, härmed menas troligtvis Sela-ön I Mälaren vid Södermanlandssidan; Sela kunde vara gen. pl. af ett fornt sl = Norrl. sel (hvaraf alla de Norrl. namnen Ram-sele (Hrafn-sil) Sor-sele, Sel-ån- ger, (ford. Sil-angur), Dal. sil och sildr, n., lugnvatten i en elf (af sila, fram- sippra), hvaraf Siljan, Dal, Silin, m. def. (acc. Silån, dat. Silåm), — Högst osäkert tör det dock vara, om detta Sili, Sela-6, menas med orden på Runstenen vid Valbo i Gästrikland (Liljegr. 1050): Ibiurn - - var haupink Helsana uk vant Selalant ala. Ovissheten bärom är så mycket större, som inskriften innehåller språkfel och kanske icke är rätt läst; hon är ej ens rätt aftryckt hos Liljegren efter Bautil. Sannolikare tyckes det i alla fell vara, att här är fråga om Sela-ön (eller kanske någon ort i Finnland ?!), än om det Danska Seland.
4) Tog hus å dem, anföll dem i buset; se not. 4, s. 44.
- ↑ 1
