den unge professor Linné äfven tillträde till alla offentliga och enskilda trädgårdar, naturaliekabinett, bibliotek m. m. i London och dess omgifningar; han hade öfver hufvud aldrig tillbragt lyckligare dagar än i det fria, gästvänliga England. Hans angenäma stämning stördes dock i viss mån genom egen sjuklighet samt genom hans väns och landsmans, dr Solanders, plötsliga frånfälle.[1]
Lika lifliga voro de ärebetygelser arftagaren till det Linnéska namnet fick röna i Frankrike, der bland andra den store Buffon, intendent vid k. trädgården i Paris, visade honom ett obegränsadt förtroende och derigenom på ett vackert sätt sökte utplåna minnet af den spänning, som rådt mellan blomsterkonungen från Sverige och det franska snillet. Äfven af den kungliga nåden erhöll den svenske resanden vedermälen, i det Ludvig XVI skänkte honom praktverket »Le Recueil des Plantes), tre folioband med 500 tabeller, och befalde att alla frön, som han önskade, skulle lemnas åt honom ur k. botaniska trädgården. Efter en angenämt tillbragt vinter i Paris styrdes kosan hemåt på våren 1782 öfver det land, från hvilket namnet Linné först utgått öfver verlden. Särskildt tog naturligtvis Linné den Cliffordska trädgården vid Hartekamp i betraktande.
I början af 1783 anlände professor Linné åter till Upsala och icke många månader derefter blef han under ett Stockholmsbesök angripen af gulsot, som redan i London hållit honom vid sjuksängen. Den 1 november samma år afled han i Upsala, och de bekanta orden om den yngre Napoleon, att han störtade i en för tidig graf, krossad af den förste Napoleons jättestorhet, torde i viss mån kunna tillämpas äfven på Linné d. y.
- ↑ Solander hade varit Sir Banks följaktig på en resa till Söderhafsöarna och erhöll sedermera plats såsom intendent vid British Museum.
