Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/149

Den här sidan har korrekturlästs
139


Af hvilken anledning den store naturforskaren kommit att rikta Tottieska familjen med en sådan skatt, känner man icke närmare; men genom de upplysningar jag erhållit af nu lefvande personer inom nämnda slägt, tror jag mig kunna gissa till, hur det med denna sak sig förhåller. Grosshandlaren Charles Tottie (född 1703, död 1776) och hans son Anders Tottie (född 1739, död 1816) voro samtida med Linné. Anders T. ingick med sin kusin Carl Christ. Arfvedsson år 1772 kompaniskap, under firma Tottie & Arfvedsson. Han var gift med den ofvannämnda Henrietta Margaretha Schröder, i hvilkens sterbhus det ifrågavarande herbariet inropades. Min sagesman, löjtnanten P. R. Tottie, har mig berättat, att grosshandlaren Anders Tottie egde vid Stora Bondegatan här i Stockholm »en rikt påkostad» malmgård med jordegor, trädgård, orangeri, rika naturhistoriska samlingar af mineralier, snäckor och blommor etc., samt ett stort naturhistoriskt bibliotek. Af detta kan man se, att det Linnéska herbariet tillhört en sann vän af naturforskningen. Att en man med sådan kärlek till naturstudierna icke lärer hafva försummat att ställa sig i närmare beröring med »blomsterkungen» kan man taga för afgjordt; och hans personliga bekantskap med Linné röjer sig också på ett ställe i herbariet. Man finner nämligen följande anteckning på det bladet, som innehåller ett exemplar af Smultronblomman (Fragaria vesca): »Herr Arch. har observeradt på sig sjelf det hon har en besynnerlig effekt emot gickt, dermed han cureradt sig både i fjol och förråret, och dess kraft lär vara att sölvera grus i kroppen.» (Vi veta att Linné hade stort förtroende till smultrons verkningar i detta hänseende.)

Det har blifvit mig berättadt, att Tottie var medlem af Ostindiska kompaniet. Så varmt intresserad för naturforskning som han var, försummade han då säkerligen icke att, med de relationer och det inflytande han på denna väg hade, gå Linné till mötes vid dennes oförtröttade sträfvanden att från jordens alla länder rikta sina naturhistoriska samlingar. Detta är visserligen blott en gissning; men man kan taga för afgjordt, att Linné icke skulle hafva velat afhända sig ett så stort och omsorgsfullt inlagdt herbarium, samt med så många omständliga anteckningar