Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/19

Den här sidan har korrekturlästs
9

En dag 1729 på hösten satt Linné i den förfallna akademiträdgården och beskref några blomster, då en vördig prestman kom in och frågade hvad han beskref, om han kände örterna, om han studerat botaniken, hvarifrån han kommit och huru länge han varit i Upsala. Ändtligen sporde han ock huru många blommor han hade inlagda, och då svaret blef: »mer än 600 inländska», ber han ynglingen följa sig hem, och då han kommer till doktor" Celsii gård stiger han in der.

Det var i sjelfva verket Celsius d. ä., som vistats ett par år i Stockholm vid en kyrklig kommision och som nu hade för afsigt att utarbeta sitt Hierobotanicon, hvari de örter och träd som förekomma i den Heliga skrift skulle beskrifvas. Linné fick genast gå efter sitt herbarium, hvaraf Celsius blef ännu mer öfvertygad om hans insigt i vetenskapen. Efter några dagars förlopp, då han såg Linnés torftighet, lemnade han honom ett rum i sitt eget hus och lät honom vanligen spisa vid sitt bord, hvaremot Linné genom örtsamling och genom andra studier biträdde vid det lärda verket; härunder stod Celsii bibliotek, som i botaniskt hänseende var det förnämsta i Sverige, till Linnés förfogande. Linné tackade Gud, som så nådigt gifvit honom en annan Stobæus i Upsala, och ännu på äldre dagar tänkte han med tacksamhet tillbaka på den ledning, han äfven för sina egna forskningar erhållit af sin nye beskyddare.

Bland jemnåriga var det egentligen blott en, med hvilken Linné vid denna tid knöt vänskapsförbindelse. »Jag gjorde mig underrättad» — skrifver han — »hvilken bland studenterna mest utmärkte sig genom sina kunskaper i naturhistorien. Alla nämnde då Artedi, som redan några år studerat i Upsala. Jag brinner af ifver att få se honom. Vid mitt besök finner jag honom blek, nedslagen och gråtande, ty hans fader hade aflidit. Samtalet rörde sig snart kring växter, stenar och djur. De nya anmärkningar han gjorde, de kunskaper han ådagalade satte mig i förundran. Jag bad honom om hans vänskap; han uttalar önskningar om min. Huru angenäm var icke denna förtrolighet! Gjorde en af oss en ny iakttagelse, så meddelade han den åt den andre. Nästan ingen dag förgick, utan att vi lärde något