Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/20

Den här sidan har korrekturlästs

10

af hvarandra. Vi bodde temligen långt skilda, men utbytte dagliga besök.

»Äfven olikheten i karakterer var oss nyttig. Hans temperament var allvarligare, han iakttog långsammare, men så mycket mera grundligt och sorgfälligt. Han öfverträffade mig i kemien och jag honom i kännedomen af fåglar och insekter och i botaniken».

Småningom begränsade Artedi sitt fack till fiskarnes naturhistoria, hvarpå Linné till en början äfven arbetade, men hvarifrån han snart drog sig tillbaka, öfverlemnande detta område helt och hållet åt sin vän. Så delade, enligt arkiatern Bäcks uttryck, dessa båda täflande snillen naturhistoriens fält sins emellan, liksom fordom romarne verlden.

Artedi hade fallit på den lyckliga tanken, att införa en ny klassifikation i iktyologien och deraf uppmuntrades Linné i sitt förehafvande att göra det samma inom botaniken. Snart fick Linné tillfälle att offentligen framställa sina åsigter.

På sommaren 1730 ventilerades nämligen i Upsala en afhandling »De nuptiis arborum» (om trädens bröllopsfest). Titeln på denna disputation väckte Linnés hela uppmärksamhet, men vid undersökning af skriftens innehåll fann han ingenting af hvad titeln lofvat; den stod der blott som en metaforisk tydning af blomningens herrlighet. Han författade derför sjelf en liten skriftlig afhandling öfver växternas kön, hvilken innehöll åtskilliga nya och skarpsinniga anmärkningar. Uppsatsen blef bekant för d. v. professorn i botanik, Olof Rudbeck d. y., hvilken i betraktande af sin framskridna ålder erhöll tillåtelse att lemna sina offentliga föreläsningar i fall han skaffade sig någon vikarie. Ett försök gjordes med en tillförordnad adjunkt, men detta utföll ej till Rudbecks belåtenhet, hvarför han då skickar bud efter Linné, tager honom med i trädgården, examinerar honom noga och länge, och frågar honom till slut om han vill åtaga sig lektionerna. Han, som visste sig ej vara mer än 2½ års student, blir bestört öfver att skola gå fram och publice lära vid en så stor akademi, men jakar likväl dertill med vördnad, om professorn vågade honom sådant anförtro. Linné förekallades nu