Under vintern besökte han ännu en gång sin förre välgörare i Lund, professor Stobæus, och sina föräldrar i Stenbrohult, hvilka nu någorlunda förlikat sig med sonens lefnadskall och gladde sig åt de redan vunna utmärkelserna. I april återvände han till Upsala för at rusta sig till sin vandring i det fosterländska Sibirien, och i början af maj anträdde han derifrån sin resa, till häst, för att icke uttrötta sig innan han hunne sin bestämmelseort.
Efter något litet uppehåll i Hernösand begaf sig vandraren ensam åstad genom Lappland. De förutsägelser, man gjort honom, fann han blott alltför grundade. I dessa trakter var ännu ingen vår, men utrustad med en ishake drog Linné icke i betänkande att stel och genomvåt klättra upp för en klippa, dit någon liten företeelse ur växtriket vänligt vinkat honom, eller att på annat sätt gifva sig i lifsfaror. Af alla de naturhistoriska. resor Linné företog sig, var denna första den mödosammaste. I sitt akademiska installationstal 1741 yttrade han sjelf härom: »Det fins väl ingen någorlunda betydande svensk provins, som jag icke till fots genomströfvat under många kroppsliga ansträngningar. I synnerhet var lappländska resan besvärlig, och jag tillstår att jag under denna enda vandring genom gränslandet till vår nordliga verld har utstått mera omak och faror, än på alla andra resor som jag företagit äfven i främmande länder, ehuru dessa icke saknat sina besvärligheter». Åtföljd af ett par lappar, utsträckte han sin exkursion genom norska finnmarken ända till öppna hafvet. Då han en dag gick i fjällen, att söka örter och stenar, sköt en sjöfinne efter honom, men utan att råka; Linné tog då till hirschfängaren och finnen till flykten.
Hemvägen valde Linné öfver Torneå till Åbo. Vid ankomsten till Upsala mot slutet af oktober hade han under de förflutna sex månaderna tillryggalagt öfver 1000 mil. Vetenskapssocieteten fann sig belåten med hans reseberättelse och utbetalte åt honom de 112 daler s. m., som färden kostat.
Efter så många öfverståndna faror och besvärligheter kan det förefalla som om Linné nu borde funnit hvila och lycka, men i stället möttes han af nya obehagligheter. Han började 1733 att hålla föreläsningar icke endast i botanik, utan äfven
