i mineralogi och proberkonst, i hvilket ämne aldrig förut undervisning blifvit gifven vid Upsala akademi. Äfven nu vann Linné i hög grad sina åhörares bifall, och studenterna försummade andras föreläsningar, för att höra hans. Men just denna utmärkelse blef hans olycka, ty afundsjukan och de försmådda intressena kunde ej smälta förhållandet. Linné var icke promoverad och hade följaktligen icke rättighet att hålla offentliga föreläsningar. Imellertid har man utan tvifvel med öfverdrift utmålat vederbörandes stränghet mot Linné.
Enligt de gamla uppgifterna var det i synnerhet den sedermera berömde Nils Rosén von Rosenstein som blef Linnés rival och anklagare. För den ålderstigne Rudbeck vikarierade äfven denne, nämligen i det anatomiska och medicinska facket. Det erkännande Linné väckte stod i vägen för hans eget. Om han verkligen påyrkat att fakulteten skulle i enlighet med statuterna förbjuda Linnés föreläsningar, så var han naturligtvis i sin goda rätt. Väpnad med författningarna, jagade nu ock vederbörande den icke lagligt pröfvade läraren tillbaka bland lärjungarnes skara. Linné kallades inför konsistoriet; några medlemmar voro honom väl bevågna, men de fleste voro troligen icke emot att hämnas den förargelsen, att för Linnés skull hafva nödgats se sina egna auditorier tomma.
Sålunda var Linné tills vidare störtad. I stället för de förra glada utsigterna hade han nu blott ledsamma. Han var utstött ur sin verkningskrets, beröfvad det enda medlet till utkomst och utsatt om icke för förakt, så åtminstone för allmänhetens mindre fördelaktiga omdömen. Intet under, att hans blod råkade i svallning, så mycket mer som han af naturen var häftig och fallen för öfverilningar. Hans vrede öfvergick nu till raseri, och glömsk af allting annat drog han värjan mot Rosén, då denne kom ut ur konsistorium, och blott genom de kringståendes mellankomst hindrades Linné att genomborra sin vedersakare. Med en ännu lågande harm återvände Linné till sin bostad, der han vid inträdet möttes af sina vanliga älskade öremål; lugnet i hans själ återkom då och ädlare känslor väcktes å nyo. Hämdlystnaden hade försvunnit, och från detta ögonblick
