var Linné fast i sin föresats att alltid öfverlemna vedergällningen åt den makt, som sedermera i hans anteckningar fick namnet Nemesis divina. Från denna tid var det ock, han skref öfver sin dörr det ädla tänkespråket: Innocue vivito, Numen adest (Lef oförvitligt, Gud är närvarande).
Men fastän Linné lyckligt undgick att belasta sitt samvete med ett brott, så undgick han likväl icke den akademiska uppsigtens stränghet, och man öfverlade om ingenting mindre än straff och förvisning från akademien. Det är onekligen ganska märkligt, att den mannen, som var utsedd att spela en så lysande roll på den lärda skådebanan, var nära att för bristande begåfning förvisas från gymnasium och att för straffvärdt uppförande relegeras från akademien.
Det blef Olof Celsius beskärdt att afvärja den förföljelse, som nu hotade Linné. Liksom Celsius skaffat Linné kallelse att vara ledamot af Vetenskapssocieteten i Upsala och att på dess bekostnad företaga undersökningen af Lappmarkens naturalhistoria, så gaf han sig nu ingen ro förr än Linné kom i tillfälle att låta trycka sin Florula Lapponica och derigenom vinna nytt anseende.
För att kunna fortsätta sin akademiska verksamhet borde imellertid Linné förvärfva sig doktorsgraden. Ett försök att dessförutan nu fatta fast fot vid Lunds akademi såsom adjunkt inom medicinska fakulteten kröntes ej af framgång, och Linnés belägenhet var mera bekymmersam än någonsin. Men hans lefnadsmod och sjelfmedvetande om sin kallelse kunde ej undertryckas. Inom kort ljusnade ock utsigterna.
Åstkilliga af hans förra lärjungar beslöto mot slutet af 1733 att företaga en exkursion till Bergslagen, för att vidga sin kännedom om mineralriket. De valde Linné till sin ledare, och i Falun lade han nu grunden till sin ekonomiska fortkomst. Länets höfding, baron Reuterholm, älskade naturvetenskaperna, och särskildt intresserade honom grufprodukterna, hvilkas tillgodogörande tillhörde hans embetsbefattningar. Han kom i beröring med Linné och insåg snart hvilka egenskaper bodde inom der unge mannen.
