farhågan att han skulle förlora sin brud under den långa frånvaron, och under intrycket häraf skref han följande hittills otryckta, genom känslans glöd märkvärdiga afskedsverser, daterade den 20 febr. 1735, i original befintliga i Upsala hos Linnés dotterdotterson, ingeniör Ridderbjelke.
En älskandes Vale.
O mäktige Gud!
Ett qvidande ljud
Nu ropar min själ,
Som måste bortresa och bjuda farväl
Af den som är min
Och hela mitt hjerta har uti sitt sinn’.
O Sara, min vän
Nog äro vi än . . .
Men tiden så lång
Och ödet det hårda gör tvekande sång.
Gud vet hvad som sker
När tiden och rummet mig kasta från er.
Ty skull’ icke jag
På min valete-dag
Min Lisa så kär
Försäkra att blifva det jag städse är:
Dess trognaste vän
Så länge i blodet fins värme igen.
Hör ett det jag ber,
I rygge ej er,
Fast verlden argklok
Hon skulle vill’ bryta vår kärlighets ok,
Ja bryta den lag
Som Gud och naturen gjort på första dag.
Jag lofvar och svär
För gudar, och bär
All olycka, om
Jag någonsin ryggar min trofasthet, som
Jag endast er gjort,
Mig tillföre verlden hvad litet ell' stort.
