Sida:Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf.djvu/31

Den här sidan har korrekturlästs
21

på hvardera sidan fogat trenne falska hufvuden, som blott af en kännares öga kunde urskiljas.

Upptäckten var fatal icke blott för borgmästaren, utan äfven för Linné. Hydran hade betraktats såsom en synnerlig dyrbarhet, och det sällsamma djuret tjenade till och med till underpant för 10,000 mark — nu var det kanske knapt värdt 100. Men skammen och skadan föllo icke på bedragaren, utan på den bedragne. Derför uppstod stor förlägenhet, och efter många öfverläggningar fordrades af Linné lagliga bevis, att ormen icke vore något under. Sanningen och dess försvarare hotades härigenom tydligen af den tyska advokatyrens konstgrepp. Under dessa förhållanden fick Linné af en doktor Jänisch det vänskapliga rådet att han så fort som möjligt borde söka att komma ifrån den fria riksstaden. Linné följde anvisningen och yttrade sedan: »I Hamburg har jag haft blott en enda vän, det var doktor Jänisch.»

Så började Linnés resa med äfventyr och oväntade tilldragelser, och han måste, enligt sitt eget uttryck, »för att undvika Anderssönernas hämd», hufvudstupa lemna den stad, åt hvars trädgårdar och museer han fröjdat sig inemot en månad, egentligen längre än hans finanser det tilläto.

Till Amsterdam for nu Linné sjövägen och uppehöll sig en veckas tid i den stora staden, för att se på den prakt och omkostnad, som här voro nedlagda, hvarefter han fortsätter färden till Harderwijk i Geldern. Väl hade medicinen för honom hittills blott varit ett bistudium, men den afhandling om orsakerna till frossan, särskildt i hans fädernesland (»Hypothesis nova de febrium intermittentium caussa», tryckt i Harderwijk), hvilken han försvarade vid det holländska lärosätet den 23 juni 1735, vitnade dock om hans originalitet också på detta område, i det han sökte sjukdomens hufvudorsak i det lerhaltiga dricksvattnet. Äfven i muntliga förhör hade han inför fakulteten i Harderwijk bestått profvet, och den 24 juni promoverades han till medicine doktor.

Hufvudändamålet med den långa resan var alltså vunnet. Enligt sin blifvande svärfaders råd, borde Linné efter erhållen