IV.
Linnés fosterländska resor.
Den svenska riksdag, som var församlad 1741, sysselsatte sig bland annat äfven med planer att bringa rikets manufakturer till en högre utveckling. Man beslöt att för detta ändamål låta en sakkunnig person företaga forskningsresor i landet, och valet föll på Linné. Med detta uppdrag begaf han sig först till Öland och Gotland. Enligt sin instruktion skulle han söka växter och andra naturalster, som kunde vara tjenliga för färgerier och till medicinskt bruk, och särskildt borde han taga reda på, om det på dessa öar funnes en jordart, som vore lämplig för porslinstillverkning.
Linnés nit gick vida utöfver instruktionen. Väl fann han icke det i fråga varande materialet, efter som de båda öarna ej ega en sådan jordmån, men han upptäckte i stället åtskilliga nya örter och samlade en mängd iakttagelser öfver öarnas fornminnen, öfver invånarnes seder och mycket annat. Några år senare företog han liknande färder till Vestergötland och Skåne.
Att närmare redogöra för innehållet i dessa på sin tid vidt berömda, nu mera af allmänheten föga kända reseskildringar, skulle för oss bli för vidlyftigt, men några smärre utdrag, ordnade under vissa rubriker, torde vara på sin plats, dels såsom upplysande bidrag till kännedomen om Linnés personlighet och författarelynne, dels såsom en i och för sig märklig och roande lektyr.[1]
- ↑ Linnés lapska resa är endast utgifven på engelska, de öfriga på svenska. Skåneresan är nyligen omtryckt, men har icke erhållit någon synnerlig spridning. I sin helhet hafva väl ock dessa arbeten numera sitt värde egentligen blott för fackmän.
