bäddad säng för främmande, sina kistor och visthus med sin redbaraste egendom, och en utgång på gården.
* *
*
Ur skånska resan. Den 7 juni 1749. Slagruta är ett underligt upptåg, med hvilken man vill inbilla folk, att rutan skall säga, hvarest metaller ligga fördolda. Min sekreterare tog esomoftast en qvist af hassel, som var jemt delad i två grenar, och med den förnöjde sitt sällskap. Det samma skedde ock här, då den ene gömde sin silfver-tabaquier, den andre sitt ur här eller der i buskarna, hvilka sekreteraren temligen lyckligen uppletade. Jag, som aldrig trott rutan och icke velat höra henne nämnas, förtröt att slagrutan skulle rekommenderas, och förestälde mig att min följeslagare och sekreter förstodo hvarandra till att inbilla sällskapet; ty gick jag afsides på ett stort och högt fält norr om ladugården, skar der upp en liten torf och lade dit min lilla penningpung, täckte sedan med samma torf så noga, att ingen menniska skulle sett minsta tecken derefter; mitt märke var en stor ranunculus, som stod strax dervid, och ingen annan hög ört var mer på hela fältet. När så var bestäldt, går jag ner till mitt sällskap, berättar att jag gömt min börs på det fältet, bad sekretern med sin slagruta uppleta dukaterna, så ville ock jag tro henne; ty jag var säker, att ingen dödlig mer än jag visste, hvarest penningarna lågo. Sekreteraren var nöjd, att han fått ett tillfälle, genom hvilket han kunde förmå mig till mildare tanke om rutan, som jag alltid talat om henne med åtlöje; sällskapet var ock nyfiket att se rutans mästareprof. Sekreteraren sökte länge och väl hela timmen, då jag med mitt värdfolk hade nöje att se rutan arbeta förgäfves; alltså, som godset intet kunde fås igen, blef rutan vårt löje. Jag går sedermera att sjelf upptaga min pung, men när jag kommer bort på fältet hade våra rutegångare peripateticerande nedtrampat alla gräs, så att ej minsta tecken sågs efter någon ranunculus, och jag måste söka efter mina dukater med samma ovisshet som rutan. Jag hade icke lust gå 100 dukators vad om rutan, ty sökte vi alla, men förgäfves, både med löje och förtret; ändtligen måste jag gifva
