V.
Linné i Upsala: hans lärareverksamhet och lärjungar.
Samma år, som Linné af riksens ständer erhöll det fosterländska uppdrag, hvilket framkallade hans svenska reseskildringar, utnämndes han genom Tessins bemedling till professor i Upsala i medicin och anatomi, ett embete, som icke helt och hållet passade för hans böjelser, men genom hvilket han dock snart fann sin rätta verkningskrets. Vi må höra, hvad han sjelf härom berättar.
1740 om våren dog professor Olof Rudbeck, då på förslaget kommo Rosén, Linnæus och Wallerius. Men grefve Tessin, som i Paris hört Linnæi stora namn, rekommenderar honom hos då varande kanslern, grefve Carl Gyllenborg, och denne jemkar så mellan kompetitorerna, att Rosén skulle få vakansen, och som professor Roberg nu för sin ålder toge afsked, skulle Linnæus succedera honom, och de begge sedermera byta professioner, hvilket ock blef faststäldt dem emellan, helst som Gyllenborg fann skäligt, att Rosén, som så länge tjenat vid akademien, borde få det första. Men man vet ej af hvad orsak denne herren sedermera ändrade sig och hos Hans Maj:t rekommenderade Linnæus, så att det var på spetsen att Rosén denna gången gått miste om professionen, derest icke en annan omständighet infallit. Rosén får alltså den lediga sysslan. Professor Roberg tager derpå afsked, och alla möjliga omsvep upptänkas i Upsala, att Linnæus ej måtte få den andra professionen, hvarpå hela året åtgår, och doktor Wallerius kommer fram med en publik disputation att förringa Linnæi meriter och goda namn, då professor Beronius (sedermera erkebiskop) och magister Klingenberg publice på akademien öfvertyga doktor Wallerius om hans ofog.
