VI.
Ett inqvisitionsmål. Linnés ställning till den kyrkliga
ortodoxien och hans åsigter om Nemesis divina.
Nu mera är läran om en gyllene ålder, ett ursprungligt paradisiskt tillstånd för menskligheten af alla tänkande öfvergifven. Men för teologerna har ett sådant tidehvarf verkligen funnits, och detta för icke så ofantligt länge sedan. Det behöfdes då icke rätt mycket för att framkalla en renlärighetens storm af ett slag som i våra dagar vore otänkbart.
År 1745 hade professor skytteanus Ihre i Upsala utgifvit ett program, hvari han bland annat yttrar, att den kristna läran innehåller åtskilliga saker, som äro oförenliga med förnuftet». Att teologerna häraf skulle taga anstöt, att frågan hänsköts till det akademiska konsistoriet och att en undersökning följde, är just ingenting att förvåna sig öfver. Men tre år senare, den 30 juni 1748, sammankallade decanus, professor Engelbert Halenius, teologiska fakulteten för att väcka ett renlärighetens åtal mot en af de barnafrommaste män som någonsin funnits.
Det heter nämligen i fakultetens protokoll, att några dagar förut hade en latinsk disputation blifvit utdelad, som nämda dag på eftermiddagen skulle försvaras under hr arkiatern Linnæi præsidium, nämligen afhandlingen om naturens märkvärdigheter (»De curiositate naturali»), vid hvilken man anmärkt, att der icke allenast några bibelspråk voro illa och uti orätt mening anförda, utan ock funnos några utlåtelser och talesätt, som icke öfverensstämde med en »sund teologi».
Om man i våra dagar genomläser ifrågavarande afhandling,
