6
alla göra, ställa upp dem i början i alfabetisk ordning, begynnande med Aristoteles och slutande med Xenofon och Zoilus eller Zeuxes, fastän den ene var en bakdantare och den andre en målare. Likaledes måste min bok undvara sonetter i början, åtminstone sådana sonetter hvilkas författare äro hertigar, markiser, grefvar, biskopar, förnäma damer eller vidt berömda skalder. Fastän nog vet jag att, om jag både dem därom, skulle ett par tre vänligt sinnade handtverksgesäller[1] gifva mig dem, och det så goda, att herrar med det finaste namn i vårt kära Spanien ej skulle kunna göra maken.»
»Kort sagdt, käre herre och vän! fortsatte jag, mitt beslut står fast att herr D. Quijote får ligga begrafven i sina arkiver i La Mancha, tills himlen sänder någon som styr ut honom med allt hvad som nu fattas honom; ty på grund af min bristande förmåga och ringa beläsenhet känner jag mig ur stånd att här råda bot, och jag är äfven af naturen för trög och maklig att gå och söka efter författare, som skola säga hvad jag kan säga lika bra dem förutan. Häraf kommer den obeslutsamhet och upprörda stämning, hvari ni, min vän, påträffat mig, och säkert har den orsak ni nu hört af mig varit tillräcklig att försätta mig däri.»
När min vän hörde detta, slog han sig med flata handen för pannan och utbrast gapskrattande: »Vid Gud, käre vän, har jag icke nu blifvit fullständigt tagen ur en villfarelse, i hvilken jag lefvat hela den långa tid jag känt eder och hvarunder jag alltid har ansett eder för klok och förståndig i alla edra handlingar. Men nu ser jag att ni är så långt från att vara det som himlen är från jorden. Hur är det möjligt att saker af så ringa betydenhet, och som så lätt kunna afhjälpas, äga makt att öfverraska och förbrylla ett så godt hufvud som edert, och som är så väl danadt att häfva och öfvervinna andra vida större svårigheter? I sanning, detta kommer icke af bristande skicklighet, utan af öfverflödande maklighet och tankelättja. Vill ni se om jag talar sanning? Välan, så skänk mig er uppmärksamhet, och ni skall få se huru jag i en handvändning nedgör alla edra betänkligheter och råder bot för alla de brister, dem ni påstår göra eder så förlägen och blyg, att ni vill låta bli att inför världens ljus framföra historien om eder ryktbare D. Quijote, hela det vandrande ridderskapets ljus och spegel.»
— »Så säg då, genmälde jag, när jag hörde hvad han sade mig: hur tänker ni fylla den tomhet jag befarar, och bringa klarhet i min förvirrings kaos?»
- ↑ Stället förefaller något besynnerligt och har blifvit på mångfaldiga sätt missförstådt, i det att spanskans oficiales öfversatts med officerare, ämbetsbröder o. s. v. Men saken förhöll sig i själfva verket så, att på den tiden åtskilliga handtverkare icke utan framgång sysslade med poesi, — liksom ju äfven fallet var i Tyskland med skomakaren Hans Sachs och andra Meistersinger — och en af dem, Juan Martinez från Olmedo, utmärkte sig som dramatiker i så hög grad, att man om honom gjorde föl jande på sin tid allmänt bekanta verser:
Yo Juan Martinez, oficial de Olmedo,
Por la gracia de Dios poeta sastre,d. ä.: jag Johan Mårtensson, handtverkare i Olmedo, med Guds nåde skald och skräddare. I Sevilla funnos flera dylika handtverkarskalder, och Cervantes, som i några år varit bosatt i denna stad och där lärt känna dem, kunde således åberopa denna sin bekantskap; tydligt är dock att han här har gjort det med syfte af ironisk motsättning mot alla de förnäma herrar, med hvilkas namn andra författare esomoftast plägade skrytsamt pryda sina arbeten.
