96
benne sina känslor, hvilka voro lika rena som kärleksfulla, och här var det som Marcela till sist och oåterkalleligt förkunnade, att hon försmådde honom och att allt hopp vore honom förnekadt, så att han gjorde slut på sitt ömkliga lifs sorgespel; och här ville han, till åminnelse af så stora olyckor, begrafvas i den eviga glömskans sköte.» Och, vändande sig till D. Quijote, fortsatte han: »Denna kropp, mina herrar, som I med medlidsamma ögon betrakten, hyste en själ, i hvilken Himlen nedlagt oändligt många af sina rikaste gåfvor. Detta är Krysostomus’ lekamen, hvilken var makalös i snille, ensam i belefvenhet, oförliknelig i älskvärdhet, en fenix i vänskap, frikostig utan gräns, allvarlig utan inbilskhet, munter utan simpelhet och, kort sagdt, främst i allt hvad godt är och utan like i allt hvad det är att vara olycklig. Han älskade troget, och blef afskydd; han tillbad, och blef försmådd; han anropade ett vilddjur, slösade böner på ett marmorblock, lopp efter vinden, ropade till ödemarken, ägnade sin hyllning åt otacksamheten och fick till lön af denna att varda dödens byte i midten af sin lefnadsbana, som stäcktes af en herdinna, åt hvilken han sträfvade att gifva ett evigt lif i människors minne, såsom dessa blad, dem I beskåden, väl skulle kunna intyga, så framt icke han befallt mig att öfverlämna dem åt lågorna, så snart hans kropp blifvit öfverlämnad åt jorden.» — »Ni skulle då behandla dem hårdare och grymmare, sade Vivaldo, än deras egen herre, ty det är icke rätt eller lämpligt att fullgöra en mans vilja, hvars förordnande går utöfver all förståndig tanke; och Augustus Cesar skulle icke hafva haft sundt förnuft, om han medgifvit verkställandet af det, som den gudomlige Mantuanaren[1] förordnat i sitt testamente. Så att, herr Ambrosius, om ni också öfverlämnar er väns kropp åt jorden, så öfverlämna ej hans skrifter åt glömskan; ty, om han såsom en svårt kränkt man gjorde ett förordnande, så är det icke godt, att ni fullgör det såsom en oförståndig; förläna tvärtom lif åt dessa papper och skaffa därigenom ett evigt sådant åt Marcelas grymhet, på det att den i kommande tider må tjäna de lefvande till varnagel, så att de sky och undvika att falla i dylika afgrunder. Ty jag och vi alla, som här äro tillstädes, känna redan historien om denne eder förälskade och förtviflade vän; vi känna eder vänskap och anledningen till hans död och hvad han förordnat på sitt yttersta; en ömklig historia, af hvilken man kan sluta till, huru stor Marcelas grymhet, Krysostomus’ kärlek och eder trogna vänskap varit, samt den ändalykt de få, hvilka med lösa tyglar rusa fram
- ↑ Vanlig omskrifning för den romerske skalden Vergilius, som var född i Mantua och vid sin död ville, att hana största verk, Eneiden, skulle uppbrännas.
