på den väg, som en ursinnig kärlek för dem utpekar. I går afton erforo vi Krysostomus död och att han skulle begrafvas på detta ställe, och därför hafva vi af nyfikenhet och medlidande afvikit från raka vägen och beslutit att med egna ögon se hvad vi med så mycken rörelse hört berättas. Till lön för detta deltagande och för den önskan, som hos oss föddes, att, om vi det kunnat, lämna hjälp, bedja vi dig, Ambrosius, såsom en förståndig man, — åtminstone bönfaller jag för min del därom, — att du låter bli att bränna upp dessa papper, utan låter mig taga några af dem.» Och utan att afvakta herdens svar, sträckte han ut handen och grep några af dem, som lågo närmast; när Ambrosius såg detta, sade han: »Af artighet vill jag samtycka till, att ni, min herre, må behålla dem ni redan tagit; men, om ni tror, att jag skall låta bli att bränna upp de återstående, så bedrar ni er.»
Vivaldo, som önskade se hvad papperen innehöllo, öppnade genast ett af dem och såg, att det hade till öfverskrift: Förtviflans sång. Det hörde Ambrosius och sade: »Det där är det sista den olycklige skref, och, på det ni, min herre, må se huru långt hans missöde fört honom, så läs det högt, så att man kan höra er; ni skall fullkomligt väl hinna med det, medan man gräfver grafven.» — »Det vill jag mycket gärna göra», sade Vivaldo, och, då alla de kringstående hade samma önskan, ställde de sig i krets omkring honom, och han uppläste med klar röst följande.
Noter.
1 Riddare af Runda Bordet, till antalet tjugufyra, voro de, hvilka, såsom de tappraste af alla vid konung Arturs hof, fingo taga plats med honom vid det »runda bordet». Detta var således icke i egentlig mening någon riddarorden.
2 Denna från britiska källor i den franska episka dikten inkomna saga var redan i trettonde århundradet utbredd i Spanien och kom där snart att tillhöra dem, som blefvo allmänt omtyckta och förhärligades i talrika folkvisor.
3 »Trollkarlar och vise min» spela i riddarböckerna nästan samma roll som Homers gudar vid striderna mellan greker och trojaner. Men ej nog med att de lämnade sina skyddslingar hjälp och bistånd, de voro äfven deras häfdatecknare och ärohärolder, författade deras lefvernesbeskrifningar och voro således på riddargalenskapens tider högst nyttiga samhällsmedlemmar. Jämf. kap. II not. 1.
4 En hjälte ur Ariostos Rasande Roland. Han påträffar de vapen- och rustningsstycken, som den af galenskap gripne Roland kastat omkring sig, samlar dem, hänger upp dem som trofé på en fur, och sätter nedan-
