Den här sidan har korrekturlästs
99
Må lejonrytandet, som ångest väcker,
och vargens skrän och tigerns hungerröst
och ormens hväsning, där han halsen sträcker,
och tjurens bölande ur håligt bröst
och vindens tjut på hafvets rede yta,
som hörs sin väg mot hårda klippan bryta,
och vargens skrän och tigerns hungerröst
och ormens hväsning, där han halsen sträcker,
och tjurens bölande ur håligt bröst
och vindens tjut på hafvets rede yta,
som hörs sin väg mot hårda klippan bryta,
Och kråkans ljud och ufvens midnattsläte
och turturdufvans suck ifrån sin gren,
fördömdas skri från afgrundsfurstens site
vid gisslars slag och svafvellågors sken:
allt må förena sig, som fasa sprider,
och skall ändock ej tolka hvad jag lider.
och turturdufvans suck ifrån sin gren,
fördömdas skri från afgrundsfurstens site
vid gisslars slag och svafvellågors sken:
allt må förena sig, som fasa sprider,
och skall ändock ej tolka hvad jag lider.
Ej ekot uppå gamla Tajos stränder
skall repa upp en klagan mera vild;
ej Betis[1], när sig bleka månen tänder,
i sin olivelund sett sorgens bild
så liflig smyga ur sin dunkla håla,
som nu min matta hand den ärnar måla.
skall repa upp en klagan mera vild;
ej Betis[1], när sig bleka månen tänder,
i sin olivelund sett sorgens bild
så liflig smyga ur sin dunkla håla,
som nu min matta hand den ärnar måla.
O, glömmen mig, I evigt dystra dalar,
I mörka hålor, där från skapelsen
ej någon like till den andre talar,
ej trösten föds i skötet af en vän;
där solens stråle aldrig slumrarn väcker,
men endast vilddjurs glupska hot förskräcker.
I mörka hålor, där från skapelsen
ej någon like till den andre talar,
ej trösten föds i skötet af en vän;
där solens stråle aldrig slumrarn väcker,
men endast vilddjurs glupska hot förskräcker.
Där skall från hvarje klyfta återljuda
den köld, den hårdhet, som du visat mig;
din stränga blick förgäfves skall förbjuda
att detta kvalda bröst får öppna sig:
nej, ljude öfver jorden, öfver hafven,
hur du i förtid störtat mig i grafven!
den köld, den hårdhet, som du visat mig;
din stränga blick förgäfves skall förbjuda
att detta kvalda bröst får öppna sig:
nej, ljude öfver jorden, öfver hafven,
hur du i förtid störtat mig i grafven!
Förakt ger döden, tålamodet brister
med hoppets spindeltråd i hvarje barm;
men tusenfaldt en osäll lifvet mister,
som svartsjuk täres af en evig harm;
sann eller falsk, den gift i hjärtat tömmer;
ack! trolösheten den förskjutne glömmer!
med hoppets spindeltråd i hvarje barm;
men tusenfaldt en osäll lifvet mister,
som svartsjuk täres af en evig harm;
sann eller falsk, den gift i hjärtat tömmer;
ack! trolösheten den förskjutne glömmer!
Man vet det, oundvikelig är döden;
men, hvilket underverk! än andas jag,
försmådd, föraktad, tryckt af hårda öden,
förtärd af svartsjukt kval hvarenda dag;
det mig som rof åt döden öfverlåter,
men fruktan att bli glömd ger lifvet åter.
men, hvilket underverk! än andas jag,
försmådd, föraktad, tryckt af hårda öden,
förtärd af svartsjukt kval hvarenda dag;
det mig som rof åt döden öfverlåter,
men fruktan att bli glömd ger lifvet åter.
- ↑ Bætis är det gamla latinska namnet för floden Guadalquivir.
