Den här sidan har korrekturlästs
100
Dock, midt ibland så oerhörda plågor
sig hoppet närmar, ack! dess skugga blott,
svagt tecknad utaf nattens himlalågor.
Fly spöke, ej din njutning blef min lott;
alt i mitt kval ej minsta lindring smaka,
jag svär att evigt äfven dig försaka.
sig hoppet närmar, ack! dess skugga blott,
svagt tecknad utaf nattens himlalågor.
Fly spöke, ej din njutning blef min lott;
alt i mitt kval ej minsta lindring smaka,
jag svär att evigt äfven dig försaka.
Hvad, skulle hopp och fruktan sig förlika
i samma bröst? O nej; där fruktan bor,
dess grundval ännu aldrig plägat svika:
man är ju säker samma stund man tror;
nej, om en blick den fåfängt sig bemödar,
som redan i sin barm har tusen dödar.
i samma bröst? O nej; där fruktan bor,
dess grundval ännu aldrig plägat svika:
man är ju säker samma stund man tror;
nej, om en blick den fåfängt sig bemödar,
som redan i sin barm har tusen dödar.
Hvem skulle icke famnen genast sträcka
emot den svartaste misstänksamhet,
som sett föraktet all sin ömhet gäcka,
och nu, tyvärr, sitt öde säkert vet?
Ja, hon är trolös, grymt det mig förtryter,
så visst sig sanning ej till lögn förbyter.
emot den svartaste misstänksamhet,
som sett föraktet all sin ömhet gäcka,
och nu, tyvärr, sitt öde säkert vet?
Ja, hon är trolös, grymt det mig förtryter,
så visst sig sanning ej till lögn förbyter.
Kom grymma gift, du mänsklighetens plåga,
sätt svärdet i en svartsjuk älsklings hand;
kom, släck hos mig den förra afgrundslåga,
som satt mitt hjärta i förtviflans brand.
Föraktad, jag? o, hämnd, I Eumenider!
Dock, ve mig svage! jag mig själf bestrider.
sätt svärdet i en svartsjuk älsklings hand;
kom, släck hos mig den förra afgrundslåga,
som satt mitt hjärta i förtviflans brand.
Föraktad, jag? o, hämnd, I Eumenider!
Dock, ve mig svage! jag mig själf bestrider.
Nej, om I segren, grymma plågoandar,
ej minnets pomp er sger höja skall;
hvad båtar mig, om någon tår sig blandar
med mullen på min grift, då jag är kall?
Nej, att till döden oförändrad vara,
jag ärnar själf den trolösa försvara.
ej minnets pomp er sger höja skall;
hvad båtar mig, om någon tår sig blandar
med mullen på min grift, då jag är kall?
Nej, att till döden oförändrad vara,
jag ärnar själf den trolösa försvara.
Ej oket slafvens vanda skuldra trycker,
i själfva bojan drömmer han sig fri;
och ej en idel själ sig fängslad tycker,
fast kufvad under Amors tyranni:
Mig må den grymma lågan evigt bränna,
jag till min tröst min svaghet vill bekänna
i själfva bojan drömmer han sig fri;
och ej en idel själ sig fängslad tycker,
fast kufvad under Amors tyranni:
Mig må den grymma lågan evigt bränna,
jag till min tröst min svaghet vill bekänna
Och säga: att min hårda härskarinna
till kropp och själ är lika älskansvärd;
att hos mig själf jag orsaken bör finna,
för det hon kall försmår mitt hjärtas gärd;
att kärleken sitt välde säkrast öfvar
utöfver den, han mest med motgäng pröfvar.
till kropp och själ är lika älskansvärd;
att hos mig själf jag orsaken bör finna,
för det hon kall försmår mitt hjärtas gärd;
att kärleken sitt välde säkrast öfvar
utöfver den, han mest med motgäng pröfvar.
