104
skönhet, utan, sådan den nu är, har Himlen skänkt mig den som en nådegåfva, utan att jag bedt därom eller haft frihet att välja; och, liksom huggormen icke förtjänar att beskyllas för sitt gift, ehuru han dödar därmed, emedan det är honom gifvet af naturen, så förtjänar icke heller jag någon förebråelse för det jag är vacker, ty skönheten hos en ärbar kvinna är som en aflägsen eld eller en skarp klinga, af hvilka den förre icke bränner, den senare icke sårar den, som ej kommer den för nära. Kyskhet och dygder äro själsprydnader, förutan hvilka kroppen ej bör anses vacker, äfven om han är det. Om nu ärbarheten är en af de dygder, som mest pryda och försköna både själ och kropp, hvarför skall den kvinna, som älskas för sin skönhet, spilla henne, för att motsvara dens afsikt, som blott för sitt nöjes skull med alla krafter och konstgrepp traktar efter att beröfva henne den? Fri är jag född, och för att kunna lefva fri har jag utvalt fältens enslighet: träden på dessa berg äro mitt sällskap; dessa bäckars klara vatten äro mina speglar; åt träden och vattnet anförtror jag mina tankar och min skönhet. Jag är som en aflägsen eld, som en undanlagd klinga. Dem, som jag med min anblick gjort förälskade, har jag med ord tagit ur deras villa; och om begären lefva af förhoppningar, så, då jag hvarken gifvit Krysostomus eller någon som hälst eljes någon dylik, kan det med fog sägas, att snarare hans halsstarrighet än min hårdhet dödat honom. Och, om det lägges mig till last, att hans afsikter voro ärliga och att jag därför skulle varit förbunden att gå in på dem, så kan jag säga, att, när på detta samma ställe, där nu hans graf redes, han för mig yppade sin önskans ärbara mål, sade jag honom, att min åstundan var att lefva i ständig enslighet och att endast låta jorden njuta frukten af min tillbakadragenhet och hvad som då vore öfrigt af min skönhet. Och om han, trots denna förklaring och mot allt hopp, ville envisas att segla mot vinden, var det då så underligt, att han förgicks midt på sin dårskaps haf? Om jag uppehållit honom med fagra ord, hade jag varit falsk; om jag gjort honom till viljes, skulle jag ha handlat mot min bättre öfvertygelse och afsikt. Han framhärdade, ehuru beröfvad hoppet; han förtviflade utan att vara hatad; betänken då, om det är rätt att gifva mig skulden för hans kval! Låt den bedragne beklaga sig; låt den förtvifla, som blifvit besviken på utlofvade förhoppningar; låt den hysa tillförsikt, hvilken jag kallar till mig; låt den yfvas, åt hvilken jag ger tillträde; men grym och vållande till andras död skall ej den kalla mig, hvilken
