jag ingenting lofvar, som jag ej bedrager, ej kallar, ej ger tillträde. Himlen har allt hittills icke velat, att jag älskar efter andras bestämmelser, och att tro, att jag kommer att älska af egen vilja, är förgäfves. Må denna allmänna frisägelse lända enhvar af dem, som äflas efter mig, till hans enskilda efterrättelse, och må det hädanefter vara klart, att, om någon dör för min skull, så dör han icke af svartsjuka eller förakt, ty den, som älskar ingen, bör hos ingen ingifva svartsjuka, och ett afvisande får ej tillskrifvas förakt. Den, som kallar mig odjur och basilisk, må låta mig vara såsom någonting skadligt och ondt; den, som kallar mig otacksam, må icke vidare ägna mig sin hyllning; den, som skyller mig för att icke kännas vid honom, kan låta bli att kännas vid mig; den som kallar mig grym, följe mig icke; ty detta odjur, denna basilisk, denna otacksamma, denna grymma och som icke vill kännas vid folk, skall på intet vis hvarken söka dem, ägna dem sin hyllning, stå efter deras bekantskap eller följa dem. Om otålighet och brinnande begär bragt Krysostomus om lifvet, hvarför skall man skjuta skulden på mig, som betett mig med all tukt och ära? Om jag bevarar min tukt och renhet i sällskap med skogens träd, hur kan den, som önskar att jag umgås med människor, vilja att jag skall mista henne? Som I veten, har jag egen förmögenhet och fikar icke efter andras; jag har min frihet och har ej lust att göra mig någon underdånig; jag älskar och jag hatar ingen; jag bedrager ej den ene, lockar ej den andre, gycklar ej med en tredje, drifver icke skämt med en fjärde. Anständigt umgänge med flickorna i dessa byar och vården om mina getter utgöra mitt tidsfördrif; mina önskningar hafva dessa berg till gränser, och, om de öfverskrida dessa, är det för att betrakta himlens skönhet, en sysselsättning, under hvilken själen höjer sig till sitt ursprungliga hemvist.»
Med dessa ord och utan att vilja höra något svar, vände hon dem ryggen och begaf sig in i det tätaste af en skog där i närheten, lämnande alla närvarande lika förvånade öfver hennes förstånd som öfver hennes skönhet. Och några (af dem, som voro sårade af hennes vackra ögons strålande pilar,) gjorde min af att vilja följa henne, utan att ställa sig till efterrättelse den öppna förklaring de nyss hört. När D. Quijote märkte detta, tycktes det honom vara ett passande tillfälle att utöfva sin riddareplikt att bistå hjälpbehöfvande jungfrur, och med handen på svärdfästet sade han högt och tydligt: »Ingen, af hvad stånd ocb villkor han än må vara, må understå sig att
