Därtill svarade han: »Det första hvaraf ni tager anstöt, nämligen att det till bokens början fattas eder sonetter, epigrammer eller lofkväden af ansedda och betitlade personer, kan afhjälpas därmed att ni gör er litet besvär med att själf författa dem, och sedan kan ni döpa dem och gifva dem hvilket namn ni behagar, utgifvande dem för barn af prästen Johannes af Indien eller kejsaren af Trapezunt, om hvilka, som jag vet, man känner att de varit berömda skalder; och, äfven om de ej varit det, och det så kommer några pedanter och pratmakare som på er rygg hacka på eder och bjäbba något om hur det rätteligen förhåller sig därmed, så bry eder ej om det för två styfver, ty fastän de öfvertyga eder om en osann uppgift, skola de dock ej hugga af eder handen, med hvilken ni nedskref den.»
»Vidkommande anförandet i brädden af böcker och författare, från hvilka ni lånar de tänkespråk och satser som ni använder i er historia, behöfs ingenting mer än att ställa om att där komma till pass några uttryck eller latinska glosor, som ni kan utantill eller som åtminstone kosta er föga möda att uppsöka; såsom t. ex., när det är fråga om frihet och fångenskap, om ni då inflickar:
Och sedan fram i brädden med Horatius eller hvem det var som sade det. Afhandlar ni dödens väldighet, så skynda genast att komma med:
Är det tal om den vänlighet och kärlek Gud befaller oss att hysa mot våra fiender, tag då genast till den Heliga Skrift, ty ni kan göra det med aldrig så liten beläsenhet och anföra ingenting mindre än Vår Herres egna ord: Ego autem dico vobis: diligite inimicos vestros.[3] Talar ni om onda tankar, så säg med evangeliet: De corde exeunt cogitationes malæ.[4] — Gäller det vänners obeständighet, har ni Cato, som kan ge er sitt distichon:
Och med dessa latinska och andra dylika smulor skall man åtminstone hålla er för en grammatiker,[6] och att vara det länder nu för tiden till icke ringa ära och fördel.»
»Hvad det angår att sätta anmärkningar i slutet på boken, kan ni tryggt göra det på följande vis. Om ni i er bok nämner någon jätte, så laga att det är Goliat, och bara därmed —
- ↑ »Det är en dålig affär att sälja friheten, om det så vore för allt världens guld.» Men den som sade så var nog icke Horatius, utan en annan, en obekant fabelförfattare.
- ↑ »Den bleka döden klappar utan åtskillnad på de fattiges kojor och på konungaborgarna.» Horatius, Od. I, 4.
- ↑ »Men jag säger eder: Älsken edra ovänner.» Mattei Evang. V, 44.
- ↑ »Från hjärtat utgå onda tankar.» Mattei Evang. XV, 19.
- ↑ »Medan du lycklig är, skall många vänner du räkna;
Töcknig om dagen blir, ensam du vandra får.»Detta distichon återfinnes icke hos den i texten nämnde Cato, utan hos Ovidius, Trist. I, 8. Man har bråkat mycket för att tillfredsställande förklara de misstag, till hvilka Cervantes stundom gör sig skyldig vid angifvandet af sina författare. Det enklaste är väl att han, som hade en god allmänbildning, men ingalunda uppträdde med anspråk på att vara en lärd man, citerat ur minnet och att detta svikit honom. För öfrigt kan öfversättaren af egen erfarenhet intyga, att det icke alltid är så säkert med de mångfaldiga lärda citater, som man finner hos Cervantes’ samtida både utom och inom Spanien: meningen har varit att lysa med dem, icke att de skulle underkastas en kontroll, som de ofta nog icke kunna uthärda.
- ↑ D. v. s. en som genomgått en latinskola.
