fortsatte sin resa, hvarunder det icke fattades dem samtalsämnen, så väl om Marcela och Krysostomus som om D. Quijotes tokerier. Denne beslöt att uppsöka herdinnan Marcela och erbjuda henne sin tjänst i allt hvad han förmådde. Men det slog ut för honom annorlunda än han tänkte, såsom det skall förtäljas under utvecklingen af denna sannfärdiga historia; och härmed slutar andra boken.
Noter.
1 Bætis är det gamla latinska namnet för floden Guadalquivir.
2 Det var en under hela medeltiden vidt utbredd och kanske ännu på ett eller annat ställe fortlefvande tro, att, när en mördare nalkades sitt offers lik, bröto dess sår upp igen och började blöda på nytt.
3 Efter Suetonius och andra författare skall Nero själf hafva anstiftat Roms brand år 64 och från Mecenas’ torn hafva åskådat densamma, hvarjämte han vid samma tillfälle i dramatisk kostym föredragit sången om Trojas intagande.
4 Livius berättar, huru Servii Tullii dotter Tullia kört öfver sin faders lik, sedan denne på hennes anstiftan blifvit mördad af hennes man. I spanska originalet förekommer ett misstag på faderus namn, som där uppgifves vara Tarqvinius; men detta beror förmodligen därpå, att författaren har lätit studenten följa folkvisan, som har det så. Samma namnförväxling återfinnes för öfrigt hos åtminstone två andra författare, äldre än Cervantes.
5 Härmed menas Sierra Morena (Svarta berget, således ungefär likbetydande med det tyska Schwarzwald), en trakt som af gammalt varit illa beryktad för sina röfvare och banditer.
FEMTONDE KAPITLET.
Hvari omtalas det obehagliga äfventyr, som träffade D. Quijote, när han träffade några samvetslösa Yanguëser[1].
Den vise Sidi Hamét Benengelí förtäljer, att, när D. Quijote tagit farväl af sina värdar och af alla dem, som bevistat herden Krysostomus’ begrafning, begåfvo sig han och hans vapendragare in i samma skog, dit de sett herdinnan Marcela
- ↑ Yanguëser, d. ä. invånare i Yanguas i Kastilien, hvilka sedan gammalt hade till yrke att på sina klöfjehästar befordra varor öfver hela landet. — Härvid är att märka, att i originalets första upplaga står i kapitel-öfverskriften Yanquëses, men på alla fem ställena i texten gallegos; i andra och tredje upplagan däremot har detta senare ord öfverallt blifvit utbytt mot det förra. Författarens mening tyckes således hafva varit att vidtaga en förändring, som dock icke blifvit fullständigt genomförd, ty äfven i de senare upplagorna kvarstår gallegos på ett ställe i 17:e kapitlet.
