Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs

8

hvilket ju icke kostar eder någonting — har ni en lång anmärkning, ty ni kan skrifva: Jätten Goliat eller Goliath var en felisteer, som herden David dödade med ett väldigt stenkast i Ekdalen, såsom det förtäljes i Kunungaboken, i det och det kapitlet, där ni kan finna det skrifvet. — Härefter och för att visa er som en grundlärd man i humaniora och hemmastadd i vetenskapen om världsalltet, ställ så till att floden Tajo nämnes i er historia, och strax har ni tillfälle att komma fram med en ståtlig anmärkning af följande lydelse: Floden Tajo kallades så efter en konung af Spanien; den upprinner där och där, och utfaller i stora Oceanen, kyssande den ryktbara staden Lissabons murar, och det tros att den för guldsand; m. m. Är det fråga om röfvare, skall jag berätta eder historien om Cacus, som jag kan utantill. Gäller det lättfärdiga fruntimmer, har ni biskopen af Mondoñedo, som skall låna eder Lamia, Lais och Flora,[1] en anmärkning som skall ge eder stort anseende; vill ni framtaga exempel på grymma kvinnor, skall Ovidius lämna eder Medea; af trollpackor och häxor har Homerus Calypso, och Vergilius Circe. Af tappra fältherrar skall själfvaste Julius Cæsar erbjuda sig själf i sina Kommentarier, och Plutarchus skall gifva eder tusen Alexandrar. Afhandlar ni kärleken, så skall ni med ett par lods kännedom om toskanska språket stöta på Leon Hebreo,[2] som kan ge eder ett fullt mått däraf, och, om ni ej vill gå till främmande land, har ni i ert eget Fonseca med sin bok Om kärleken till Gud,[3] i hvilken allt är inbegripet, som ni och den allra djupsinnigaste kan önska i detta ämne. Kort sagdt, det behöfs ej mer än att ni styr om att i er bok få nämna dessa namn eller beröra dessa historier som jag nu uppräknat, och lämna så åt mig omsorgen att tillsätta anmärkningar och citater, ty jag svär eder vid både den och den, att jag skall fylla bräddarna åt eder och upptaga fyra hela ark i slutet af boken.»

»Låtom oss nu öfvergå till anförandet af författare, som förekomma i andra böcker, men saknas i eder. Botemedlet härför är mycket enkelt, ty ni har ingenting vidare att göra än att skaffa er en bok som upptager dem alla från A till Z, som ni säger. Nåväl, just samma ABC sätter ni in i er bok; ty om man också däraf, att ni knappt hade något behof att tillgodogöra eder dem, tydligt inser humbugen, så gör det ingenting, och törhända finns det någon som är nog enfaldig att tro, att ni har begagnat dem alla i er enkla och okonstlade berättelse. Och tjänar den där långa förteckningen på författare inte till annat, skall den åtminstone tjäna till att i

  1. D. Antonio de Guevara, biskop af Guadix och därefter af Mondoñedo samt rikshistoriograf (död 1549), var kanske mera hofman än präst och åtnjöt på sin tid ett stort, men nu för längesedan betydligt minskadt anseende som författare. I sina Epístolas familiares, en samling bref af hvilka många snarare skulle kunna kallas med det moderna namnet »essays», ger han i I, 59 fullkomligt uppdiktade lefvernesbeskrifningar öfver Lamia, Lais och Flora, »som varit de tre skönaste och ryktbaraste glädjeflickor».
  2. Denne Leon Hebreo, rätteligen Juda Abarbanel, lefde i Italien som läkare och skref där sina Dialoghi d’amore, hvilken var en på 1500-talet mycket omtyckt bok och redan tjugu år före D. Quijote blifvit öfversatt på spanska.
  3. Augustinermunken Cristóval de Fonseca (död omkring 1614, öfver sjuttio år gammal) hade skrifvit ett arbete Amor de Dios, lika utmärkt för dess blida och fromma sinnelag som för dess rena språk; det trycktes första gången 1594 och sedermera i en mängd upplagor.