116
vida bättre än D. Quijotes, som endast utgjordes af fyra ohyflade bräder på två olika höga bockar och däröfver en madrass, så tunn att den såg ut som en filt, och full af knölar hvilka för känseln tycktes hårda som kiselstenar, ehuru några remnor visade, att de voro af ull; vidare två lakan, som kunnat vara gjorda af lädret på en morisk sköld, och ett hästtäcke, hvars trådar man kunde räkna utan att hoppa öfver en enda.
I denna eländiga säng lade sig D. Quijote, och genast plåstrade värdinnan och hennes dotter om honom uppifrån och ända ned, under det att Maritornes, ty så hette asturiskan, lyste dem; och när värdinnan vid anläggandet af plåstren såg D. Quijote här och där så full med blånader, sade hon, att det liknade mer märken efter stryk än efter ett fall. »Inte var det stryk, sade Sancho; utan klippan hade många spetsar och falska ställen, och enhvar af dem har gjort sitt märke.» Och han tillade: »Var snäll, kära fru, och laga så, att det blir några plåsterlappar kvar; det kan nog finnas den som behöfver dem, ty äfven på mig värker det något i länderna.» — »Är det på det viset, svarade värdinnan, så måste också ni hafva fallit.» — »Föll gjorde jag inte, sade Sancho, men af den skräck, som grep mig vid att se min herre falla, värker det så i kroppen på mig, att det kännes som om man gifvit mig tusen rapp.» — »Det kan nog så vara, sade dottern, ty mig har det ofta händt, att jag drömt, hur jag fallit från ett högt torn och aldrig hunnit ned till marken, och, när jag vaknat från drömmen, har jag känt mig så trött och sönderbråkad som om jag verkligen hade fallit.» — »Där ha vi det! svarade Sancho Panza; så har jag, utan att drömma det minsta, utan tvärtom vaknare än jag nu är, nästan lika många blånader på kroppen, som min herre D. Qoijote.
— »Hur var det er herre heter?» frågade asturiskan Maritornes. — »Don Quijote af La Mancha, svarade Sancho Panza; och han är en af de bästa och tappraste äfventyrs-riddare, som på långliga tider varit sedda i världen.» — »Hvad är en äfventyrs-riddare?» sporde pigan vidare. — »Är ni så nykommen i världen, att ni inte känner det? svarade Sancho Panza; så vet då, mitt barn, att en äfventyrs-riddare är ett ting, som i samma handvändning får stryk och ser sig upphöjd till kejsare; ena dagen är han den olyckligaste och mest nödställda varelse på jorden, och den andra kan han ha två, tre konungakronor att ge bort åt sin vapendragare.» — »Nå, men, sade värdinnan, ni är ju vapendragare åt denne förträfflige herre; hur kommer det då till, att, som det tyckes, ni icke
