ens har ett grefskap?» — »Ännu är det för tidigt, svarade Sancho, ty vi hafva icke mera än en månad varit ute på spaning efter äfventyr, och hittills hafva vi icke träffat på något af rätta slaget, och ibland händer det, att man söker en sak och finner annan. Men sant är det, att, om herr D. Quijote blir frisk från detta sår eller fall, och jag icke blir lemlästad däraf, skulle jag ej vilja utbyta mina förhoppningar mot det förnämsta adelsgods i Spanien.[1]»
Hela detta samtal hade D. Quijote åhört med stor uppmärksamhet, och, sättande sig upp i sängen så godt han kunde, fattade han värdinnans hand och sade till henne: »Tro mig, sköna dam, att ni kan kalla er lycklig, att i denna eder borg hafva härbärgerat min person, som är så beskaffad, att, om jag icke själf prisar den, är det därför att, som man plägar säga, eget beröm luktar illa; men min vapendragare skall säga er, hvem jag är. Endast det vill jag säga er, att jag skall hafva den tjänst ni gjort mig evigt inskrifven i mitt minne, för att visa eder min tack därför så länge mitt lif räcker. Och måtte det hafva behagat de höga himlamakter, att kärleken icke hållit mig så kufvad och så underdånig sina lagar och den sköna otacksammas ögon, hvilkens namn jag sakta nämner mellan mina läppar, så skulle denna sköna ungmös ögon hafva varit herrar öfver min frihet.»
Värdinnan och hennes dotter och den beskedliga Maritornes stodo alldeles förbluffade och hörde på den vandrande riddarens tal, hvilket de begrepo ungefär lika bra som om han talat grekiska, ehuru de dock kunde förstå så mycket, att det gick ut på artighet och vänliga ord; och, såsom ovana vid slikt språk, betraktade de honom och förundrade sig, ty han tycktes dem vara en helt annan man än de med hvilka de umgingos, och, tackande honom på sitt värdshusspråk för hans höfligheter, lämnade de honom, och asturiskan Maritornes skötte om Sancho, hvilken behöfde det lika väl som sin herre.
Mulåsnedrifvaren hade aftalat med henne, att de skulle göra sig en rolig natt tillsammans, och hon hade gifvit honom sitt ord på, att, när de främmande kommit till ro och hennes husbondfolk insomnat, hon skulle söka upp honom och vara honom till viljes i allt hvad han begärde. Och det berättas om denna hedersflicka, att hon aldrig gaf sådana löften utan att hålla dem, äfven om hon gifvit dem i en skog och utan något som helst vittne, ty hon var mycket stolt öfver att vara adlig[2] och ansåg det icke som någon skam att ha pigtjänst på
- ↑ El mejor título de Castilla heter det i originalet. Det världsliga frälset har (eller hade) i Spanien en mångfald af grader och underafdelningar. Man kan säga, att det för dem alla gemensamma var en större eller mindre frihet från skatter, pechos, men efter olikheten i andra villkor och förmåner funnos tre klasser: nobles högadel, caballeros riddare, och hidalgos lågadeln. Högadeln var nobleza titulada och omfattade de s. k. titulos de Castilla, nämligen duque hertig, marqués markis, markgrefve, conde grefve, och vizconde = fr. vicomte, egentl. vice-grefve; men den betitlade adeln var därjämte af gammalt nobleza de solar (conocido) besuten eller säteri-adel, så att till hvarje título de Castilla hörde ett stamgods, solar, med motsvarande titel af hertigdöme, grefskap o. s. v. Ordet título betyder för öfrigt så väl titeln som dess innehafvare och kan någon gång, såsom här, företrädesvis afse själfva stamgodset såsom ovillkorligen åtföljande värdigheten, — Riddarna, los caballeros, hade endast personligt adelskap, som dock var förenadt med hvarken få eller små företrädesrättigheter. — Lågadeln, los hidalgos, var ett slags halfadel, som utgick från ättens grundläggare och sedan bibehölls, äfven om en hidalgos moder var af ofrälse börd eller om han själf icke längre ägde fastighet eller till och med ägnade sig åt vissa borgerliga yrken, t. ex. klädesväfnad; det var således ren bördsadel. Besutna hidalgos kallades i denna egenskap äfven ricos-omes och (mera sällan) barones. — I konungariket Aragonien voro förhållandena ända in på senare tider i åtskilliga stycken något olika.
- ↑ Hon var mycket stolt öfver att vara adlig. Frälset var stundom lokalt, så att en hel ort var skattfri, och dess invånare betraktade sig följaktligen som adliga; så var t. ex. fallet med Luna, Erla och åtskilliga andra städer i Aragonien, hvarjämte allt hvad Asturier och Galizier hette ansågo (och kanske ännu anse) sig vara af gammal adel, ehuru de förnämas tjänare till stor del kommo från Asturien, och vattenbärarna från Galizien. Det är detta knapadelskap, representeradt af Maritornes, som Cervantes här förlöjligar.
