118
värdshuset, emedan, som hon påstod, olyckor och ledsamma händelser hade bragt henne i denna belägenhet.
Midt i detta höloft, genom hvars tak stjärnorna lyste in, stod först D. Quijotes hårda, trånga och förrädiska säng, och strax därintill bäddade Sancho sin, som endast innehöll en vassmatta och ett täcke, som snarare tycktes vara af illa medfaren säckväf än af ylletyg. Efter dessa båda bäddar kom mulåsnedrifvarens, tillagad, som ofvan blifvit nämndt, utaf sadlarna och den öfriga utrustningen för hans bägge bästa mulåsnor; han hade nämligen ett helt dussin glänsande, hulliga och förträffliga sådana, ty han var en af de förmögnare mulåsnedrifvarne i Arévalo, enligt hvad denna historias författare berättar, hvilken särskildt omnämner just denne, emedan han kände honom mycket väl och, som det påstås, till och med var något besläktad med honom.[1] Dessutom var Sidi Hamét Benengeli en mycket omsorgsfull och i allting mycket noggrann häfdatecknare, hvilket man tydligt kan se däraf, att han icke ville med tystnad förbigå de hittills anförda omständigheterna, fastän de voro så simpla och obetydliga. Däraf kan han tjäna som föredöme för allvarsamma historieskrifvare, de där berätta oss händelserna så kort och knapphändigt, att vi knappt komma åt att läppja på dem, medan de, vare sig af slarf, illfundighet eller okunnighet, lämna det väsentligaste af arbetet kvar i bläckhornet. Tacka vill jag då författaren till Tablante af Ricamonte och till den andra boken, hvari Grefve Tomillas’ bragder förtäljas: med hvilken noggrannhet beskrifva de icke allting!
Jag säger således, att, så snart mulåsnedrifvaren sett om sina djur och gifvit dem nattfoder, sträckte han ut sig på sin sadelbädd i förväntan på den städse ordhålliga Maritornes. Sancho, väl omplåstrad, hade gått till sängs, men, ehuru han bjöd till att sofva, kunde han det icke för smärtan i sin rygg, och D. Quijote låg af samma orsak med öppna ögon som en hare. Hela värdshuset var försänkt i tystnad, och ingenstädes fanns där annat ljus än det, som spreds från en lykta, hvilken hängde midt i portgången. Denna märkvärdiga stillhet och vår riddares vana att ständigt tänka på de händelser, som jämt och samt berättas i de böcker, som voro upphofvet till hans olycka, alstrade nu i hans fantasi en af de besynnerligaste dårskaper, som gärna kunna falla någon in: han inbillade sig nämligen att hafva kommit till en berömd borg, (ty, som sagdt, borgar voro i hans tanke alla värdshus, där han tog in,) och att värdens flicka vore slottsherrns dotter,
- ↑ Till och med var något besläktad med honom. Författaren anspelar därpå, att mulåsnedrifvarna, som då för tiden fraktade varor öfver hela Spanien, till största delen voro morisker, d. ä. afkomlingar af landets muhammedanska eröfrare; sålunda kunde Cervantes visserligen tala om ett slags släktskap mellan Sidi Hamét och den i vår text förekommande formannen.
