af dina upptåg!» Härunder vaknade Sancho, och, när han kände en sådan klump nästan öfver sig, trodde han, att maran red honom, och började att slå ifrån sig åt alla håll, hvarvid han tidt och ofta träffade Maritornes, som, retad af smärtan, gaf ärbarheten på båten och lika godt igen åt Sancho, så att hon till hans förtrytelse alldeles beröfvade honom sömnen. När denne såg sig behandlas på sådant vis och icke en gång visste af hvem, rätade han upp sig så godt som han kunde och fattade tag i Maritornes, och så började de sins emellan en den allra argaste och löjligaste tvekamp. När då mulåsnedrifvaren vid skenet från värdens lampa såg, hur det gick hans dam, släppte han D. Quijote och skyndade att lämna henne nödig hjälp; värden kom likaså, men med annan afsikt, ty han ville straffa pigan, emedan han utan tvifvel trodde, att hon ensam var anledningen till denna musik. Och, som man plägar säga: katten på råttan, råttan på repet, repet på käppen[1], så gaf mulåsnedrifvaren på Sancho, Sancho på pigan, pigan på honom, värden på pigan, och alla gingo på med sådan fart, att de icke unnade sig ett ögonblicks uppehåll. Det bästa var, att värdens lilla lampa slocknade, och, när de så voro i mörkret, pryglade alla så obarmhärtigt på hvarandra utan åtskillnad, att, hvart helst näfven träffade, lämnade den icke en hel fläck.
Händelsevis uppehöll sig den natten på värdshuset en landridare, en af dem som tillhöra det s. k. gamla Heliga Brödraskapet i Toledo. När denne likaledes hörde det besynnerliga oväsendet af slagsmålet, fattade han sin ämbetsstaf jämte bleckdosan med hans förordnande och klef blindvis in i rummet, sägande: »Håll i rättvisans namn, håll i det Heliga Brödraskapets namn!» Den förste han påträffade var den genombultade D. Quijote, som låg utsträckt på sin nedfallna säng med näsan i vädret och utan sans, och trefvande för sig fick han tag i hans skägg, allt under det han hela tiden ropade: »Aktning för rättvisan!» Men när han märkte, att den, som han höll fast i, hvarken rörde hand eller fot, menade han, att han vore död, och att de i rummet varande vore hans mördare, och till följd af denna misstanke höjde han rösten ännu mera och ropade: »Stäng värdshusporten och se till, att ingen undkommer, ty här har en karl blifvit ihjälslagen!» Detta rop satte skräck i dem alla, och en hvar lämnade leken sådan den var i det ögonblick han förnam rösten. Värden gick bort till sin kammare, mulåsnedrifvaren till
- ↑ Jämf. härmed den historia, hvilken man hos oss låter små barn för öfnings skull berätta om gossen, som icke ville gå i skolan, och där slutet brukar vara: »och repet på slaktaren, slaktaren på oxen, oxen på vattnet, vattnet på elden, elden på käppen, käppen på gossen och gossen till skolan det fortaste han kunde». Något liknande har förmodligen funnits äfven i Spanien och vid detta tillfälle runnit författaren i hågen.
