122
sin sadelbädd och pigan till sin kabysa; endast D. Quijote och Sancho, de olyckliga, förmådde icke röra sig ur stället.
Under tiden släppte landridaren D. Quijotes skägg och gick ut efter ljus för att uppsöka och gripa brottslingarna; men han fann icke något, ty värden hade med flit släckt lampan, när han gick till sitt rum, och landridaren vardt tvungen att söka ljus i spiseln, där han med mycket besvär och stor tidspillan lyckades tända en annan lampa.
Noter.
1 Enligt en författare från 1600-talet (S. Covarruvias, Tesoro de la Lenqua Castellana, Madrid 1674) skola invånarna i Asturien nästan alldeles sakna bakhufvud. Kanske är denna egendomlighet nu utplånad, ty andra hafva under gin vistelse i nämnda landskap icke märkt den.
2 El mejor título de Castilla heter det i originalet. Det världsliga frälset har (eller hade) i Spanien en mångfald af grader och underafdelningar. Man kan säga, att det för dem alla gemensamma var en större eller mindre frihet från skatter, pechos, men efter olikheten i andra villkor och förmåner funnos tre klasser: nobles högadel, caballeros riddare, och hidalgos lågadeln. Högadeln var nobleza titulada och omfattade de s. k. titulos de Castilla, nämligen duque hertig, marqués markis, markgrefve, conde grefve, och vizconde = fr. vicomte, egentl. vice-grefve; men den betitlade adeln var därjämte af gammalt nobleza de solar (conocido) besuten eller säteri-adel, så att till hvarje título de Castilla hörde ett stamgods, solar, med motsvarande titel af hertigdöme, grefskap o. s. v. Ordet título betyder för öfrigt så väl titeln som dess innehafvare och kan någon gång, såsom här, företrädesvis afse själfva stamgodset såsom ovillkorligen åtföljande värdigheten, — Riddarna, los caballeros, hade endast personligt adelskap, som dock var förenadt med hvarken få eller små företrädesrättigheter. — Lågadeln, los hidalgos, var ett slags halfadel, som utgick från ättens grundläggare och sedan bibehölls, äfven om en hidalgos moder var af ofrälse börd eller om han själf icke längre ägde fastighet eller till och med ägnade sig åt vissa borgerliga yrken, t. ex. klädesväfnad; det var således ren bördsadel. Besutna hidalgos kallades i denna egenskap äfven ricos-omes och (mera sällan) barones. — I konungariket Aragonien voro förhållandena ända in på senare tider i åtskilliga stycken något olika.
3 Hon var mycket stolt öfver att vara adlig. Frälset var stundom lokalt, så att en hel ort var skattfri, och dess invånare betraktade sig följaktligen som adliga; så var t. ex. fallet med Luna, Erla och åtskilliga andra städer i Aragonien, hvarjämte allt hvad Asturier och Galizier hette ansågo (och kanske ännu anse) sig vara af gammal adel, ehuru de förnämas tjänare till stor del kommo från Asturien, och vattenbärarna från Galizien. Det är detta knapadelskap, representeradt af Maritornes, som Cervantes här förlöjligar.
4 Till och med var något besläktad med honom. Författaren anspelar därpå, att mulåsnedrifvarna, som då för tiden fraktade varor öfver
